Honockes lya
Det bubblande väsandet kom närmare och det hördes ett knarrande ljud som från lederna på någon stor varelse som rörde sig i mörkret med långsam målmedvetenhet. En stank gick före den. ”Herrn, herrn!” ropade Sam, och hans röst vaknade till nytt liv och eftertryck. ”Fruns gåva! Stjärnglaset! Ett ljus på dom mörkaste platser skulle det vara för dej, sa hon. Stjärnglaset!”
”Stjärnglaset?” mumlade Frodo som om han svarade i sömnen och knappt förstod. ”Javisst, ja! Hur kunde jag glömma bort det? Ett ljus när alla andra ljus har slocknat! Och nu är ljus verkligen det enda som kan rädda oss.”
Långsamt gick hans hand till bröstet, och långsamt höll han upp Galadriels flaska. En kort stund glimmade den bara svagt, som en uppgående stjärna genom tät markdimma, men när dess styrka tilltog och hoppet växte i Frodos bröst började den brinna och flamma upp i silvrig låga, en liten hjärtpunkt av bländande ljus, som om Ëarendil själv hade stigit ned från sina höga skymningsstigar med den sista Silmarillen på sin panna. Mörkret vek undan för den tills den tycktes lysa mitt inne i ett klot av skir kristall, och handen som höll den glittrade av vit eld.
Frodo stirrade förbluffad på denna förunderliga gåva som han så länge burit med sig utan att ana dess fulla värde och kraft. Sällan hade han tänkt på den längs vägen förrän de kom fram till Morguls dal, och aldrig hade han använt den av rädsla för dess avslöjande ljus. Aiya Ëarendil Elenion Ancalima! ropade han och visste inte vad det var han hade sagt. Det var som om en annan röst hade talat genom hans, en klar röst, obekymrad om hålans skämda luft.
Men det finns även andra krafter i Midgård, nattens makter, och de är gamla och starka. Och Hon som vandrade i mörkret hade hört alverna höja det ropet långt tillbaka i tidernas djup; det hade inte bekommit henne då, och det skrämde henne inte nu heller. Ännu medan Frodo talade kände han hur en mäktig illvilja vändes åt hans håll och en dödlig blick betraktade honom. Bara en liten bit nedåt i tunneln, mellan dem och öppningen där de hade vacklat och snubblat till, såg han ögon börja tona fram, två stora anhopningar av mångfasetterade ögon – det annalkande hotet hade till sist avhöljts. Stjärnglasets strålglans bröts och återspeglades från deras tusende ytor, men bakom glittret började en blek dödens eld att glöda där inne, en låga som tänts i någon djup avgrund av onda tankar. Ohyggliga och vedervärdiga ögon var det, djuriska men likväl fyllda av uppsåt och en vidrig upprymdhet, triumferande över ett byte som var fångat bortom allt hopp om räddning.
Den stegrande kamelen
Shelob's Lair
The bubbling hiss drew nearer, and there was a creaking as of some great jointed thing that moved with slow purpose in the dark. A reek came on before it. 'Master, master!' cried Sam, and the life and urgency came back into his voice. 'The Lady's gift! The star-glass! A light to you in dark places, she said it was to be. The star-glass!'
'The star-glass?' muttered Frodo, as one answering out of sleep, hardly comprehending. 'Why yes! Why had I forgotten it? A light when all other lights go out! And now indeed light alone can help us.'
Slowly his hand went to his bosom, and slowly he held aloft the Phial of Galadriel. For a moment it glimmered, faint as a rising star struggling in heavy earthward mists, and then as its power waxed, and hope grew in Frodo's mind, it began to burn, and kindled to a silver flame, a minute heart of dazzling light, as though Eärendil had himself come down from the high sunset paths with the last Silmaril upon his brow. The darkness receded from it until it seemed to shine in the centre of a globe of airy crystal, and the hand that held it sparkled with white fire.
Frodo gazed in wonder at this marvellous gift that he had so long carried, not guessing its full worth and potency. Seldom had he remembered it on the road, until they came to Morgul Vale, and never had he used it for fear of its revealing light. Aiya Eärendil Elenion Ancalima! he cried, and knew not what he had spoken; for it seemed that another voice spoke through his, clear, untroubled by the foul air of the pit.
But other potencies there are in Middle-earth, powers of night, and they are old and strong. And She that walked in the darkness had heard the Elves cry that cry far back in the deeps of time, and she had not heeded it, and it did not daunt her now. Even as Frodo spoke he felt a great malice bent upon him, and a deadly regard considering him. Not far down the tunnel, between them and the opening where they had reeled and stumbled, he was aware of eyes growing visible, two great clusters of many-windowed eyes – the coming menace was unmasked at last. The radiance of the star-glass was broken and thrown back from their thousand facets, but behind the glitter a pale deadly fire began steadily to glow within, a flame kindled in some deep pit of evil thought. Monstrous and abominable eyes they were, bestial and yet filled with purpose and with hideous delight, gloating over their prey trapped beyond all hope of escape.
J. R. R. Tolkien
Honmonstrets håla
Det gurglande väsandet kom närmare och man hörde ett hasande och krasande ljud som av något stort ledförsett något som med långsam målmedvetenhet rörde sig framåt i mörkret. Dunst och stank stod som en sky framför monstret. – Husbond, husbond! skrek Sam, och liv och iver fanns åter i hans stämma. Drottningens gåva! Stjärnglaset! Ljus för dig där det är helmörkt, sade hon att det var. Stjärnglaset!
– Stjärnglaset? mumlade Frodo som om han svarade i sömnen och knappt förstod. Javisst! Ja ja! Hur har jag kunnat glömma det? »Ett ljus när allt annat ljus är borta!» Och nu är ljus det enda som kan rädda oss.
Långsamt gick hans hand till bröstfickan, långsamt höll han framför sig Galadriels lilla flaska. Ett ögonblick flimrade den till, svagt som en uppgående stjärna som kämpar sig genom jordens tunga dimslöjor, sedan växte dess makt och hopp började växa fram i Frodos själ. Så började flaskan brinna, tändes i lysande silverflamma, ett minimalt ljus men ohyggligt starkt, en ljusets källa, gnistrande och majestätisk som om Eärendil själv stigit ned från sin höga solnedgångsväg med den sista Silmaril på sin panna. Mörkret vek för ljuset steg för steg, tills det tycktes skina mitt i en kula av luftig kristall och handen som höll det översköljdes av ett vitt, kallt gnistregn.
Frodo såg med förundran på den mirakulösa gåvan, som han burit på sig så länge utan att ana dess fulla värde och kraft. Sällan eller aldrig hade han tänkt på den under färden tills de kom till Morguls dal – och han hade heller aldrig kunnat använda den av fruktan för att ljuset skulle röja var de var. – Aiya Eärendil Elenion Ancalima! ropade han utan att veta vad han sagt. Det var som om en helt annans röst talat ur hans mun, klar, obekymrad om både stanken och hålans elände.
Men det finns andra makter i Midgård, nattens makter, och de är urgamla och starka. Och monstret, Hon som vandrar i mörkret, hade hört alverna höja det ropet långt långt tillbaka i tidernas yttersta djup – men hon hade inte brytt sig om det, och det skadade henne inte heller nu eller höll henne tillbaka. Just som Frodo uttalat orden kände han en koncentrerad ondska vändas mot sig och en dödens stirrande blick riktad rakt på sig. Inte så värst långt nedåt i tunneln, mellan dem och öppningen där de ryggat och snubblat, blev han varse ögon som började bli synliga, två stora gyttersjöar av sammansatta ögon med en mängd småfönster – den anländande faran blev till sist demaskerad. Stjärnglasets ljussken bröts och kastades tillbaka från de tusen facetterna, men djupt därinne bakom glittret började i stället en blek dödens eld att glöda, ständigt allt starkare, en låga som väckts till liv djupt nere i en djup håla av ondskans tankevärld. Fasansfulla och vederstyggliga ögon var det, bestialiska och samtidigt fyllda av förnuftig planmässighet och ohygglig förtjusning, triumferande över ett byte som insnarats bortom allt hopp om räddning.
Åke Ohlmarks
Lockans lya
Den bubblande väsningen kom närmare, och det knarrade som om något stort leddjur långsamt och målmedvetet rörde sig i mörkret. Stanken närmade sig. »Herrn, herrn!« ropade Sam, och hans stämma återfick liv och klang. »Gåvan från alvfrun! Stjärneglaset! Ett ljus på mörka ställen, sade hon att det skulle vara. Stjärneglaset!«
»Stjärneglaset?« mumlade Frodo, som om han var sömndrucken och knappt kunde förstå. »Ja, just det! Hur kunde jag glömma det? Ett ljus när alla andra ljus har slocknat! Och nu är det ju verkligen bara ljus som kan hjälpa oss.«
Långsamt förde han handen till bröstet, och långsamt höll han upp den lilla flaskan från Galadriel. Först skimrade den svagt som en stjärna som försöker tränga igenom tunga jordiska dimmoln. Sedan, då den tilltog i styrka och hoppet vaknade i Frodos hjärta, började den lysa och brann som en silverlåga, en liten punkt av bländande ljus, som om själve Earendil hade trätt ner från solnedgångens höga bana med den sista silmarillen på sitt änne. Mörkret vek undan från den, tills den verkade lysa mitt i en stor kristallkula av luft, och handen som höll ljuset glödde av vit eld.
Frodo tittade förundrad på denna fantastiska gåva som han burit så länge utan att ana dess fulla värde och kraft. Sällan hade han haft den i åtanke under färden förrän de kom till Morguldalen, och han hade aldrig använt den eftersom han var rädd för att ljuset skulle avslöja dem. Aiya Earendil Elenion Ancalima! ropade han och visste inte vad det var han hade sagt; ty det tycktes honom att en annan röst talade genom honom, en klar röst som inte påverkades av hålans orena luft.
Men det finns andra krafter i Midgård, nattens makter, och de är gamla och starka. Och hon som vandrade i mörkret hade hört alverna utslunga detta rop i tidernas gryning, och det hade inte bekommit henne, och det bekom henne inte nu heller. När Frodo uttalade orden kände han en ond kraft och en dödsbringande vilja riktas mot honom. Inte långt bort i tunneln, mellan dem och den öppning där de hade vacklat och snavat, framträdde två ögon som var sammansatta av många små – det annalkande hotet fick till slut ett ansikte. Ljuset från stjärneglaset bröts och återkastades från tusentals fasetter, men bakom glittrandet började sakta en dödligt blek eld att glöda, en låga som brann i onda tankars djupa gångar. Vidunderliga och vedervärdiga var ögonen, djuriska och ändå målmedvetna och fyllda med en ohygglig glädje: de frossade i anblicken av ett villebråd som inte hade någon chans att fly.
Erik Andersson
