Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok IV, kapitel 4

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Om örter och kaningryta

Sam samlade ihop en hög av de torraste ormbunkarna och klättrade sedan uppför backen och plockade ett fång kvistar och död ved: en nedfallen gren av ett cederträd uppe på toppen gav honom vad han behövde. Han skar upp några grästorvor vid släntens fot, just utanför ormbunkssnåret, och gjorde ett grunt hål där han lade ned bränslet. Händig som han var med flinta och fnöske fick han snart fyr i en liten brasa. Den gav knappt ifrån sig någon rök men spred en aromatisk doft. Han hukade just över sin eld, skyddade den och höll på att bygga upp den med kraftigare ved när Gollum kom tillbaka, försiktigt bärande på kastrullerna och muttrande för sig själv.

Han ställde ned kastrullerna, men så fick han plötsligt syn på vad Sam höll på med. Han gav till ett tunt, väsande skrik och tycktes både skrämd och arg. ”Ach! Sss – nej!” utropade han. ”Nej! Fåniga hober, det är dumt, javisst, dumt är det! Får inte göra det!”

”Får inte göra vad då?” frågade Sam överraskat.

”Inte göra dom snusskiga röda tungorna”, väste Gollum. ”Eld, eld! Livsfarligt, javisst, det är det. Det bränns, det dödar. Och drar till sej fiender också, javisst, det gör det.”

”Det tror jag knappast”, sade Sam. ”Ser inte varför det skulle göra det, om man inte slänger på nåt blött så det börjar osa. Men i så fall får det väl bli så. Jag tänker ändå ta risken. Jag tänker koka gryta på dom här kanicklarna.”

”Koka kaninerna!” tjöt Gollum bestört. ”Förstöra vackra köttet Sméagol spara åt er, stackars hungriga Sméagol! Varför? Varför, dumma hoben? Dom är ju unga, dom är möra, dom är fina. Ät upp dom, ät upp dom!” Han famlade efter den närmaste kaninen, som redan var flådd och låg invid elden.

”Nå nå!” sade Sam. ”Var och en efter sin fason. Du blir spyfärdig av vårat bröd, och jag blir det av rå kanickel. Ger du mej en kanickel så är det min kanickel, förstår du, och jag får laga till den om jag har lust. Och det har jag. Men du behöver ju inte titta på när jag gör det. Gå du och fånga en till och ät den bäst du behagar – på din egen kant, utom synhåll. Då slipper du se brasan och jag slipper se dej, och så är vi båda nöjda. Jag ska nog se till att brasan inte ryker om det gör dej gladare.”

Den stegrande kamelen