Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok IV, kapitel 3

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Svarta porten är stängd

”Jaha, här är vi nu!” sade Sam. ”Här är porten, och det ser ut som om det är just jämnt så långt vi nånsin kommer. Lita på att Guffarn skulle ha ett och annat att säga om han såg mej nu! Han har sagt ofta nog att jag skulle ta en ända med förskräckelse om jag inte såg mej noga för. Men nu får jag väl aldrig se den gamle igen, tänker jag. Han får aldrig chansen att säga sitt det var ju det jag sa, Sam, och synd är det. Han finge gärna fortsätta säga't så länge andan räckte om jag bara fick se hans gamla nuna igen. Fast jag måste nog tvätta mej först, för annars skulle han inte känna igen mej.

Det är väl ingen mening med att fråga 'vilket håll ska vi gå nu?' Längre än så här kommer vi inte – om vi inte ber orkerna om skjuts.”

”Nej, nej!” sade Gollum. ”Lönlöst. Vi kommer inte längre. Sméagol sa det. Han sa: vi går till Porten, och sen får vi se. Och nu ser vi. Javisst, min skatt, vi ser ju. Sméagol visste hoberna inte kunde gå den här vägen. Javisst, Sméagol visste.”

”Så vad ända in i glödheta skulle du släpa hit oss för?” sade Sam, som inte var på humör att vara rättvis eller resonlig.

”Husbond sa ju det. Husbond sa: Led oss till Porten. Så duktiga Sméagol gjorde det. Husbond sa det, kloka husbond.”

”Det gjorde jag”, sade Frodo. Han ansikte var bistert och sammanbitet men beslutsamt. Han var sliten och smutsig och tärd av utmattning, men han hukade inte längre och blicken var klar. ”Jag sade så för att jag är besluten att ge mig in i Mordor, och jag kan ingen annan väg. Därför ska jag gå den här vägen. Men jag begär inte att någon av er ska följa med mig.”

”Nej, nej, husbond!” tjöt Gollum och klängde vid honom, uppenbart djupt bestört. ”Lönlöst gå den vägen! Lönlöst! Ta inte Skatten till Honom! Han äter upp oss allesammans om Han får den, äter upp hela världen. Behåll den, fina husbond, och var snäll mot Sméagol. Låt inte Honom få den. Eller gå din väg, gå iväg till nån fin plats och ge tillbaks den till lilla Sméagol. Javisst, visst, husbond, ge tillbaks den, va? Sméagol tar hand om den; han ska göra en massa fint, särskilt för snälla hober. Hober gå hem. Inte gå till Porten!”

”Jag har blivit ålagd att bege mig till Mordors land, och därför ska jag göra det”, sade Frodo. ”Finns det bara en enda väg så måste jag ta den. Vad som sedan sker, det sker.”

Den stegrande kamelen