Ring
Kamel
 
 

För att ge ett lite bättre hum om tonen i min pågående översättning av The Lord of the Rings än bara namn- och diktöversättningar kan ge så presenterar jag nedan ett kortare, mer eller mindre godtyckligt valt utdrag ur översättningen. Jag kommer att lägga upp ett antal olika utdrag, ett per översatt kapitel (även om jag släpar några kapitel efter här på utdragssidan och aldrig tycks riktigt hinna ikapp!), och vilket av dem som visas nedan slumpas fram varje gång sidan laddas. (Om man inte väljer ett specifikt utdrag i kapitelväljaren överst.)

För att ytterligare förbättra möjligheterna att bilda sig en uppfattning om min översättning så har jag lagt till en liten finess: Jag har även lagt upp samma textsnutt i Tolkiens original, Ohlmarks och Anderssons versioner. Genom att klicka i eller ur kryssrutorna nedan kan man därmed jämföra två (eller flera) versioner av samma text sida vid sida. Mycket nöje! (Det kan ibland hända att en komplett uppsättning versioner ännu inte finns tillgänglig för något utdrag. När någon version saknas är tillhörande kryssruta inaktiverad.)


Välj kapitel

Utdrag ur Sagan om Ringen, Bok IV, kapitel 2

Kamelen:     Tolkien:     Ohlmarks:     Andersson:

Genom träsken

När han skyndade framåt igen snavade Sam på en gammal rot eller tuva. Han föll omkull och landade tungt på händerna, som sjönk djupt ned i klibbig sörja så att han hamnade med ansiktet alldeles intill den mörka kärrpölens yta. Det hördes ett svagt väsande, en vidrig stank slog upp, och ljusen flimrade och dansade och virvlade. För ett ögonblick såg vattnet under honom ut som en smutsig fönsterruta som han kikade in genom. Med ett skrik slet han loss händerna ur kärret och kastade sig bakåt. ”Det är döingar, döda ansikten i vattnet”, sade han med fasa i rösten. ”Döda ansikten!”

Gollum skrattade. ”Döda träsken, visst, javisst: det är så dom heter”, kacklade han. ”Du borde inte titta in när ljusen är tända.”

”Vad är dom för ena? Vad är dom för nåt?” frågade Sam och ryste. Han vände sig mot Frodo, som nu var bakom honom.

”Jag vet inte”, sade Frodo med drömmande röst. ”Men jag har också sett dem. I gölarna när ljusen var tända. De ligger i alla gölarna, bleka anleten djupt, djupt nere i det mörka vattnet. Jag såg dem: grymma anleten och onda, och ädla anleten och sorgsna. Många ansikten stolta och fagra, med alger i sitt silverhår. Men alla förskämda, alla ruttnande, alla döda. Ett fasans ljus brinner i dem.” Frodo höll händerna för ögonen. ”Jag vet inte vilka de är, men jag tyckte att jag såg både människor och alver där nere, och orker bredvid dem.”

”Visst, javisst”, sade Gollum. ”Alla döda, alla ruttna. Alver och mänskor och orker. Döda träsken. Det stod ett stort slag en gång för länge sen, visst, så berätta dom när Sméagol var ung, när jag var ung en gång innan Skatten kom. Ett stort slag var det. Höga män med långa svärd, och hemska alver, och skränande orksingar. Dom slogs på slätten i dagar och månader vid Svarta porten. Men Träsken har vuxit sen dess och slukat gravarna, och smyger sej bara utåt och utåt.”

”Men det var ju mer än en tidsålder sen”, sade Sam. ”Döingarna kan inte gärna vara där på riktigt! Är det nåt djävulskap dom kokat ihop i Svarta landet?”

”Vem vet? Sméagol vet inte”, svarade Gollum. ”Det går inte att nå dom, går inte att röra dom. Vi försökte en gång, javisst, min skatt. Jag försökte en gång, men det går inte att nå dom. Bara skepnader att se men inte röra, kanske. Nej, min skatt! Alla döda.”

Den stegrande kamelen