Genom träsken
När han skyndade framåt igen snavade Sam på en gammal rot eller tuva. Han föll omkull och landade tungt på händerna, som sjönk djupt ned i klibbig sörja så att han hamnade med ansiktet alldeles intill den mörka kärrpölens yta. Det hördes ett svagt väsande, en vidrig stank slog upp, och ljusen flimrade och dansade och virvlade. För ett ögonblick såg vattnet under honom ut som en smutsig fönsterruta som han kikade in genom. Med ett skrik slet han loss händerna ur kärret och kastade sig bakåt. ”Det är döingar, döda ansikten i vattnet”, sade han med fasa i rösten. ”Döda ansikten!”
Gollum skrattade. ”Döda träsken, visst, javisst: det är så dom heter”, kacklade han. ”Du borde inte titta in när ljusen är tända.”
”Vad är dom för ena? Vad är dom för nåt?” frågade Sam och ryste. Han vände sig mot Frodo, som nu var bakom honom.
”Jag vet inte”, sade Frodo med drömmande röst. ”Men jag har också sett dem. I gölarna när ljusen var tända. De ligger i alla gölarna, bleka anleten djupt, djupt nere i det mörka vattnet. Jag såg dem: grymma anleten och onda, och ädla anleten och sorgsna. Många ansikten stolta och fagra, med alger i sitt silverhår. Men alla förskämda, alla ruttnande, alla döda. Ett fasans ljus brinner i dem.” Frodo höll händerna för ögonen. ”Jag vet inte vilka de är, men jag tyckte att jag såg både människor och alver där nere, och orker bredvid dem.”
”Visst, javisst”, sade Gollum. ”Alla döda, alla ruttna. Alver och mänskor och orker. Döda träsken. Det stod ett stort slag en gång för länge sen, visst, så berätta dom när Sméagol var ung, när jag var ung en gång innan Skatten kom. Ett stort slag var det. Höga män med långa svärd, och hemska alver, och skränande orksingar. Dom slogs på slätten i dagar och månader vid Svarta porten. Men Träsken har vuxit sen dess och slukat gravarna, och smyger sej bara utåt och utåt.”
”Men det var ju mer än en tidsålder sen”, sade Sam. ”Döingarna kan inte gärna vara där på riktigt! Är det nåt djävulskap dom kokat ihop i Svarta landet?”
”Vem vet? Sméagol vet inte”, svarade Gollum. ”Det går inte att nå dom, går inte att röra dom. Vi försökte en gång, javisst, min skatt. Jag försökte en gång, men det går inte att nå dom. Bara skepnader att se men inte röra, kanske. Nej, min skatt! Alla döda.”
Den stegrande kamelen
The Passage of the Marshes
Hurrying forward again, Sam tripped, catching his foot in some old root or tussock. He fell and came heavily on his hands, which sank deep into sticky ooze, so that his face was brought close to the surface of the dark mere. There was a faint hiss, a noisome smell went up, the lights flickered and danced and swirled. For a moment the water below him looked like some window, glazed with grimy glass, through which he was peering. Wrenching his hands out of the bog, he sprang back with a cry. 'There are dead things, dead faces in the water,' he said with horror. 'Dead faces!'
Gollum laughed. 'The Dead Marshes, yes, yes: that is their names,' he cackled. 'You should not look in when the candles are lit.'
'Who are they? What are they?' asked Sam shuddering, turning to Frodo, who was now behind him.
'I don't know,' said Frodo in a dreamlike voice. 'But I have seen them too. In the pools when the candles were lit. They lie in all the pools, pale faces, deep deep under the dark water. I saw them: grim faces and evil, and noble faces and sad. Many faces proud and fair, and weeds in their silver hair. But all foul, all rotting, all dead. A fell light is in them.' Frodo hid his eyes in his hands. 'I know not who they are; but I thought I saw there Men and Elves, and Orcs beside them.'
'Yes, yes,' said Gollum. 'All dead, all rotten. Elves and Men and Orcs. The Dead Marshes. There was a great battle long ago, yes, so they told him when Sméagol was young, when I was young before the Precious came. It was a great battle. Tall Men with long swords, and terrible Elves, and Orcses shrieking. They fought on the plain for days and months at the Black Gates. But the Marshes have grown since then, swallowed up the graves; always creeping, creeping.'
'But that is an age and more ago,' said Sam. 'The Dead can't be really there! Is it some devilry hatched in the Dark Land?'
'Who knows? Sméagol doesn't know,' answered Gollum. 'You cannot reach them, you cannot touch them. We tried once, yes, precious. I tried once; but you cannot reach them. Only shapes to see, perhaps, not to touch. No precious! All dead.'
J. R. R. Tolkien
Vandringen över träsklandet
I det han åter skyndade framåt snavade Sam med foten intrasslad bland gamla rötter eller i en vassrugge. Han föll och tog tungt för sig med händerna, som sjönk djupt ner i den klibbiga gyttjan så att hans ansikte kom tätt intill den svarta tjärnens yta. Det hördes ett svagt väsande, en kväljande stank steg upp, och irrblossen fladdrade och dansade och svingade runt. Ett ögonblick såg vattnet under honom ut som ett slags fönster med smutsigt, nerrökt glas, genom vilket han stirrade ner i djupet. Han slet upp sina händer ur moraset och hoppade baklänges med ett skri. – Det är fullt av döda, dödas ansikten i vattnet, sade han med fasans skälvning i stämman. Döda ansikten.
Gollum skrattade. – De Döda träsken, de dödas träsk, jaja, det är så de kallas, kacklade han. Ni skulle inte titta ner medan blossen är tända.
– Vilka är de? Vad är de för några? frågade Sam och darrade i hela kroppen medan han vände sig till Frodo som nu åter var tätt bakom honom.
– Jag vet inte, sade Frodo som i en dröm. Men jag har sett dem jag också. I gölarna och träsken när ljusen är tända. De ligger alla i gölarna, bleka ansikten, djupt djupt nere under det svarta vattnet. Jag har sett dem, vidriga ansikten, grymma och onda, och ädla ansikten också och slagna av dödens sorg. Många är stolta och fagra, med säven risslande i sitt silverhår. Men alla är de i upplösning, alla ruttna, alla döda. Det lyser som ett fasans skimmer inne i dem. Frodo höll handen för sina ögon. – Jag vet inte vilka de är, men jag tyckte jag såg både människor och alver – och orcher med vid deras sida.
– Ja, ja, sade Gollum. Alla döda, alla ruttna. Alver och människor och orcher. De Döda träsken. Här stod ett stort slag en gång för längesen. Ja, så berättades det för Sméagol den gång han var ung, när jag var ung en gång innan min Skatt kom, min Älskade. Det var ett stort slag. Höga män med långa svärd och fruktansvärda alver och skrikande orcher. De kämpade på slätten i dagar och månader utanför de Svarta portarna. Men träsken har vuxit sen dess och uppslukat deras gravar, ständigt krypande framåt, ständigt krypande.
– Men det är ett helt tidevarv sen eller mer, sade Sam. De döda kan inte vara där i verkligheten. Är det något djävlafunder som utkläckts i det Svarta landet?
– Vem vet, svarade Gollum. Sméagol vet det inte. Ni kan inte nå ner till dem, inte röra vid dem. Vi försökte det en gång, ja ja, min skatt. Jag försökte det – men man kan inte nå dem. Kanske bara skepnader att se, inte att ta på. Nej, min Älskade. Alla döda.
Åke Ohlmarks
Genom träsket
Sam skyndade iväg igen och snavade när han fastnade med foten i en gammal rot eller tuva. Han föll och tog emot sig med händerna, som sjönk djupt ner i en klibbig sörja så att ansiktet hamnade alldeles intill det mörka tjärnets yta. Ett svagt väsande hördes, en vämjelig lukt steg upp, ljusen flimrade och dansade och virvlade. Ett ögonblick såg vattnet under honom ut som ett fönster med nedsolkat glas genom vilket han kikade. Han slet upp händerna ur kärret och for upp med ett skri.
»Det är döda ting, döda ansikten i vattnet«, sade han med fasa. »Döda ansikten!«
Gollum skrattade. »Döda träsket, visst, visst: så heter det«, kraxade han. »Man ska inte titta ner när ljusen är tända.«
»Vilka är de? Vad är de?« frågade Sam darrande och vände sig till Frodo, som nu stod bakom honom.
»Vet inte«, sade Frodo med drömsk röst. »Men jag har också sett dem. I gölarna när ljusen tändes. De ligger med bleka ansikten i alla gölar, djupt nere i det mörka vattnet. Jag såg dem: bistra ansikten och onda, och ädla ansikten och sorgsna. Många är stolta och vackra, och de har sjögräs i sitt silvervita hår. Men alla är skämda, ruttnande, döda. Ett ont ljus lyser i dem.« Frodo höll händerna för ögonen. »Jag vet inte vilka de är; men jag tyckte mig se människor och alver, och bredvid dem orker.«
»Visst, visst«, sade Gollum. »Alla döda, alla ruttna. Alver och människor och orker. Döda träsket. Det var ett stort slag för länge sen, visst, så sade man när Sméagol var ung, när jag var ung innan dyrgripen kom. Det var ett stort slag. Resliga människor med långa svärd, och hemska alver, och orkingar som tjöt. Dom stred på slätten i dagar och månader framför svarta portarna. Men träsket har vuxit sen den tiden och slukat gravarna, smyger allt längre ut.«
»Men det är mer än en tidsålder sedan«, sade Sam. »De döda kan inte finnas kvar! Är det något sattyg från Mörka landet?«
»Vem vet? Sméagol vet inte«, svarade Gollum. »Man kan inte nå dom, inte röra dom. En gång försökte vi, jadå, dyrgripen min. Jag försökte en gång; men man kan inte nå dom. Bara spöken kanske, bara att se, inte röra. Nej, dyrgripen! Alla döda."
Erik Andersson
