Ring
Kamel
 
 

På den här sidan har jag lagt upp de dikter ur The Lord of the Rings som jag har gjort en egen tolkning av, sida vid sida med originalet för att enkelt kunna jämföra. Jag har också tagit med de befintliga tolkningarna av Åke Ohlmarks och Lotta Olsson (hon har översatt dikterna, resten av nyöversättningen är gjord av Erik Andersson), och en liten kommentar kring min egen och de andras tolkningar. Då mitt syfte har varit att få till bästa möjliga dikt, och inte att nödvändigtvis sätta min egen prägel på allting, så har jag inte dragit mig för att i min version använda det jag tycker är bra från de tidigare tolkningarna.

Många av mina diktöversättningar har diskuterats och kritiserats i diskussionsforumet på Tolkiens Arda, där jag under den något mystiska pseudonymen Den stegrande kamelen har hängt och pratat Tolkien med varierande frenesi ända sedan seklet var ungt, och jag är tacksam för all värdefull hjälp, insiktsfulla synpunkter och konkreta förbättringsförslag jag har fått där.



Diktöversättningar

[Mager lista] [Sortera efter senaste uppdatering]

(Klicka på diktnamnet för att få upp oavkortad info)

Den gamla vandringssången, version 1   (Bok I, kapitel 1: Ett länge väntat kalas)
The Old Walking Song, version 1   (Book I, chapter 1: A Long-expected Party)
Detta är sången som Bilbo sjunger när han lämnar Backänden för sista gången efter sitt kalas. Samma sång förekommer i ett flertal olika versioner längre fram i boken. Min översättning baseras i allt väsentligt på Ohlmarks, som jag tycker har tolkat den här dikten mycket bra. (I båda sina onöd ...
J. R. R. Tolkien
The Road goes ever on and on
Down from the door where it began.
Now far ahead the Road has gone,
And I must follow, if I can,
Pursuing it with eager feet,
Until it joins some larger way
Where many paths and errands meet.
And whither then? I cannot say. 
Kamelen
Och vägen bara går och går
från hemmets dörr där upp den rann.
Mot fjärran bär nu vägens spår
som jag skall följa, om jag kan.
Skall trampa den med ivrig fot
tills i ett skäl den grenar sig,
där många stigar tar emot.
Och varthän då? Det vet jag ej. 
Åke Ohlmarks
Den väg, jag vandrar går och går
från dörrens sten, där upp den rann.
Nu ringlar fjärran stigens spår,
som jag skall följa, om jag kan,
skall trampa den med ivrig fot,
tills i ett stråk den mynnar ner,
där tusen villspår ta mig mot -
och sedan vet jag intet mer. 
Lotta Olsson
Så slingrar vägen evigt sig
från dörren där den löpte ut.
Nu ligger den där framför mig
och jag ska följa den till slut,
på raska fötter, om jag kan,
till dess den korsas ett tu tre
av mången stig och mången man.
Och varthän sen? Det får jag se. 
Ringversen   (Bok I, kapitel 2: Skuggan av det förflutna)
Verse of the Rings   (Book I, chapter 2: The Shadow of the Past)
Detta är temadikten i verket, som berättar om Maktens ringar och i synnerhet den Enda ringen, Saurons egen. Det är därför extra viktigt i denna dikt att få med allt väsentligt ur faktainnehållet. Ohlmarks version har vissa poetiskt välljudande formuleringar ("köttets väg" är riktigt snyggt!)  ...
J. R. R. Tolkien
Three Rings for the Elven-kings under the sky,
Seven for the Dwarf-lords in their halls of stone,
Nine for Mortal Men doomed to die,
One for the Dark Lord on his dark throne
In the Land of Mordor where the Shadows lie.
One Ring to rule them all, One Ring to find them,
One Ring to bring them all and in the darkness bind them
In the Land of Mordor where the Shadows lie. 
Kamelen
Tre ringar för alvers kungar under det blå,
sju för dvärgars furstar i salarna av sten,
nio för dödliga män, dömda att förgå,
en för Mörkrets herre på sin tron allen
i Mordors land, där skuggorna stå.
En Ring att styra dem, en Ring att finna dem,
en Ring att fånga dem och djupt i mörkret binda dem
i Mordors land, där skuggorna stå. 
Åke Ohlmarks
Tre ringar för älvkungarnas makt högt i det blå,
sju för dvärgarnas furstar i salarna av sten,
nio för de dödliga, som köttets väg skall gå,
en för Mörkrets herre i ondskans dunkla sken
i Mordorslandets hisnande gruva.
En ring att sämja dem,
en ring att främja dem,
en ring att djupt i mörkrets
vida riken tämja dem -
i Mordors land, där skuggorna ruva. 
Lotta Olsson
Ringar tre skall alver se, under himlens rand,
sju för dvärgars härskare, som djupt i berget bor,
nio för människor, som döden tar omhand,
en för Mörkrets herre, på mörka tronen stor,
i Mordor, i skuggornas land.
En ring att styra dem, en ring att se dem,
en ring att fånga dem och till mörkret ge dem,
i Mordor, i skuggornas land. 
Den gamla vandringssången, version 2   (Bok I, kapitel 3: Tre gör sällskap)
The Old Walking Song, version 2   (Book I, chapter 3: Three is Company)
Detta är den sång som Frodo sjunger ute på Sysslets vägar dagen efter avmarschen från Backänden, på väg till sitt nya hem i Bockland. Det enda som i originalet skiljer från första versionen av samma sång (som Bilbo sjunger) är att eager har bytts mot weary. Detta hindrar dock inte Ohlmarks fr ...
J. R. R. Tolkien
The Road goes ever on and on
Down from the door where it began.
Now far ahead the Road has gone,
And I must follow, if I can,
Pursuing it with weary feet,
Until it joins some larger way
Where many paths and errands meet.
And whither then? I cannot say. 
Kamelen
Och vägen bara går och går
från hemmets dörr där upp den rann.
Mot fjärran bär nu vägens spår
som jag skall följa, om jag kan.
Skall trampa den med tröttad fot
tills i ett skäl den grenar sig,
där många stigar tar emot.
Och varthän då? Det vet jag ej. 
Åke Ohlmarks
Den stig jag vandrar går och går
från hemmets dörr där upp den rann.
Långt bort i världen för dess spår
som jag skall följa, om jag kan
med idog fot, tills vid dess slut
den i ett vägskäl rinner ner
där tusen stigar mynna ut
- och sedan vet jag inte mer. 
Lotta Olsson
Så slingrar vägen evigt sig
från dörren där den löpte ut.
Nu ligger den där framför mig
och jag ska följa den till slut,
på trötta fötter, om jag kan,
till dess den korsas ett tu tre
av mången stig och mången man.
Och varthän sen? Det får jag se. 
En vandringssång   (Bok I, kapitel 3: Tre gör sällskap)
A Walking Song   (Book I, chapter 3: Three is Company)
Detta är sången som Frodo, Pipping och Sam sjunger i skymningen på väg mellan Hobbeltuna och Bockeborgs färja, samma dag som de första gången sett en svart ryttare. Det svåraste med att översätta den här dikten var faktiskt att värja sig från att låta sig påverkas av filmen. Där användes den  ...
J. R. R. Tolkien
Upon the hearth the fire is red,
Beneath the roof there is a bed;
But not yet weary are our feet,
Still round the corner we may meet
A sudden tree or standing stone
That none have seen but we alone.
Tree and flower and leaf and grass,
Let them pass! Let them pass!
Hill and water under sky,
Pass them by! Pass them by!

Still round the corner there may wait
A new road or a secret gate,
And though we pass them by today,
Tomorrow we may come this way
And take the hidden paths that run
Towards the Moon or to the Sun.
Apple, thorn, and nut and sloe,
Let them go! Let them go!
Sand and stone and pool and dell,
Fare you well! Fare you well!

Home is behind, the world ahead,
And there are many paths to tread
Through shadows to the edge of night,
Until the stars are all alight.
Then world behind and home ahead,
We'll wander back to home and bed.
Mist and twilight, cloud and shade,
Away shall fade! Away shall fade!
Fire and lamp, and meat and bread,
And then to bed! And then to bed! 
Kamelen
På härden flammar eldens bloss,
i huset står en säng till oss.
Men våra fötter orkar mer,
runt hörnet kanske snart vi ser
en bautasten, ett skogsparti,
som ingen skådat utom vi.
Träd och blomma, blad och strå,
fortsätt gå! Fortsätt gå!
Fjällbäck under himmel fri,
gå förbi! Gå förbi!

Runt hörnet kanske väntar nåt:
en hemlig stig vi aldrig gått.
Och om i dag vi lämnar den
i morgon går vi hit igen
och tar den gömda väg som går
i månens eller solens spår.
Apel, törne, hassel, slån,
gå ifrån! Gå ifrån!
Sand och sten och damm och lid,
far i frid! Far i frid!

Hemmet är glömt, vi världen trår,
vill följa alla fjärran spår
bland skuggor bort till nattens gräns,
tills himlens alla stjärnor tänds.
Sen världen glöms, vi hemmet trår,
mot hem och säng vår vandring går.
Dis och dunkel, skugga, sky,
skall undan fly! Skall undan fly!
Eld och lampa, bröd och kött,
och sov sen sött! Och sov sen sött! 
Åke Ohlmarks
På härden sprakar elden glatt
i huset står vår säng i natt,
men vi är inte trötta mer:
runt hörnet kanske snart vi ser
ett träd, en sten, som funna bli,
som ingen annan sett än vi.
Träd och blommor, gräs och blad -
Skynda åstad! Skynda åstad!
Höjd och bäck under himmel fri -
Vandra förbi! Vandra förbi!

Runt hörnet kanske väntar dig
en nytrådd väg, en lönnlig stig,
och fast i dag vi lämnar den,
i morgon kommer vi igen
och följer glömda vägars rand
till månens eller solens land.
Apel, törne, hassel, slån -
Bort härifrån! Bort härifrån!
Sand och däld och stenar än -
Vi ses igen! Vi ses igen!

Vårt hem bakom oss, framför oss
all världens vägar. Stjärnors bloss
snart tänds i natten klart och gott,
när genom skuggorna vi nått.
Bakom oss världen, framför oss
vårt hem. Vänd om till halm och boss!
Dimma, skymning, skugga, sky -
Vi hemåt fly! Vi hemåt fly!
Eld och lampa, bröd och kött
och säng för vandrarn, som är trött. 
Lotta Olsson
På härden flammar eldens bloss,
i huset står en säng till oss.
Men våra fötter orkar mer,
vem vet vad vi runt hörnet ser?
Ett plötsligt träd, ett stenparti,
som ingen sett, förutom vi.
Träd och blomma, gräs och blad.
Gå åstad! Gå åstad!
Berg inunder himmel blå.
Bara gå! Bara gå!

Runt hörnet väntar något stort:
en annan väg, en hemlig port.
Och är i dag vår vilja svag,
så återstår en morgondag,
där gömda stigar för oss till
båd' sol och måne, om vi vill.
Äpple, törne, nöt och slån.
Fall ifrån! Fall ifrån!
Sand och sten och göl och lid.
Far i frid! Far i frid!

Vänd hemmet ryggen: världen först.
Nu stillar vi vår vandringstörst,
på skuggig stig till nattens gräns,
tills himlens stjärnor tänds med ens.
Vänd världen ryggen: hemmet först.
Nu tycks oss åter sängen störst.
Dis och dunkel, moln och sky.
Allt ska fly! Allt ska fly!
Eld och lykta, bröd och kött.
Sov nu sött! Sov nu sött! 
Alvisk hymn till Elbereth Gilthoniel, version 1   (Bok I, kapitel 3: Tre gör sällskap)
Elven Hymn to Elbereth Gilthoniel, version 1   (Book I, chapter 3: Three is Company)
Detta är sången som Gildor och hans högalver sjunger när Frodo, Sam och Pipping möter dem i Sysslet. Det största felet med både Ohlmarks och Olssons versioner är nödrimmet "kvav" i första versen, som inte alls har någon motsvarighet i originalet. I synnerhet Olsson lyckas få en helt omotivera ...
J. R. R. Tolkien
Snow-white! Snow-white! O Lady clear!
O Queen beyond the Western Seas!
O Light to us that wander here
Amid the world of woven trees!

Gilthoniel! O Elbereth!
Clear are thy eyes and bright thy breath!
Snow-white! Snow-white! We sing to thee
In a far land beyond the Sea.

O stars that in the Sunless Year
With shining hand by her were sown,
In windy fields now bright and clear
We see your silver blossom blown!

O Elbereth! Gilthoniel!
We still remember, we who dwell
In this far land beneath the trees,
Thy starlight on the Western Seas.  
Kamelen
Snövit! Snövit! O fru så skär!
O drottning bortom Västerns hav!
O ljus för oss som vandrar här
bland träden Midgård väves av!

Gilthoniel! O Elbereth!
Så klar din blick och andedräkt!
Snövit! Snövit! Till dig vår sång
i fjärran bortom böljors gång.

O stjärnor som i sollöst år
hon sådde ut med handens glans,
på vindars fält ert ljus nu går
i silverblommors klara dans.

O Elbereth! Gilthoniel!
I fjärran trädbeskuggat tjäll
vi vördar ännu minnet av
ditt stjärnljus över Västerns hav. 
Åke Ohlmarks
Snövit, Snövit, du jungfru skär,
du drottning bortom västerns hav,
du ljus för oss, som vandra här
i lövvalvsträdens skugga kvav.

Gilthoniel, o Elbereth!
Klar är din blick, ditt bröst är lätt.
Snövit, Snövit, lyss till vår sång
i ett land så fjärran böljors gång!

I stjärnor, som i sollöst år
av henne såtts med ljusets hand,
av er stormviddens slätter står
med silverblommors sådd i brand.

O Elbereth, Gilthoniel!
Vi än ej glömt i lövsvalt tjäll,
bland höga träd, i skugga kvav
ditt stjärnljus över västerns hav. 
Lotta Olsson
Snövit! Snövit! O, salig fru!
O, drottning bortom västerns hav!
O, ljus för oss som vandrar nu,
där träden vävt vår värld i kvav!

Gilthoniel! O, Elbereth!
Din blick är klar, din andning lätt.
Snövit! Snövit! Hör vår sång,
långt bortom havens böljegång.

O, stjärnor som i mörkrets år
spreds ut av hennes hand, som frön!
När vi inunder himlen går
är silverblomster nu vår lön.

O, Elbereth! Gilthoniel!
Nog minns vi ännu varje kväll,
i denna värld av träd så skymd,
din stjärnprakt över havens rymd. 
En dryckesvisa   (Bok I, kapitel 3: Tre gör sällskap)
A Drinking Song   (Book I, chapter 3: Three is Company)
Detta är sången som de tre hobblarna sjunger sittande under ett träd i Östfjärdingen på lunchrasten inför sista etappen till Bockeborgs färja. Båda de två officiella versionerna är helt OK, tycker jag, så det är egentligen mest ett utslag av missriktad stolthet att jag inte har knyckt mer frå ...
J. R. R. Tolkien
Ho! Ho! Ho! to the bottle I go
To heal my heart and drown my woe.
Rain may fall and wind may blow,
And many miles be still to go,
But under a tall tree I will lie,
And let the clouds go sailing by. 
Kamelen
Hå! Hå! Hå! Jag till flaskan vill gå,
att bot för hjärtats sorger få.
Det faller regn och blåser på,
nog är det långan väg att gå,
men här vill jag ligga vid trädets stam
och se hur molnen seglar fram. 
Åke Ohlmarks
Håhåhå! Jag till flaskan vill gå
att dränka sorgen i hjärtats vrå.
Storm må tjuta och regnet slå,
och många mil är det kvar att gå.
Men här vill jag ligga vid ekens stam
och se hur skyarna segla fram. 
Lotta Olsson
Ho! Ho! Ho! I flaskan, kan ni tro,
tycks hjärtats lindring bo.
Må regn och vindar fresta på
och vägen vara lång att gå,
jag ligger lugnt vid trädets stam
och ser hur molnen seglar fram. 
Badvisan   (Bok I, kapitel 5: En sammansvärjning avslöjas)
The Bath Song   (Book I, chapter 5: A Conspiracy Unmasked )
Detta är sången - en av Bilbos favoritbadvisor, tydligen - som Pipping sjunger i badet i Krickdala. Olsson gör här en av sina allra bästa tolkienska dikttolkningar. Ändå tycks jag lustigt nog ha lånat mer av Ohlmarks än av henne. Raden "O! Varma vatten, du ädla ting!" ville jag absolut ha med ...
J. R. R. Tolkien
Sing hey! for the bath at close of day
that washes the weary mud away!
A loon is he that will not sing:
O! Water Hot is a noble thing!

O! Sweet is the sound of falling rain,
and the brook that leaps from hill to plain;
but better than rain or rippling streams
is Water Hot that smokes and steams.

O! Water cold we may pour at need
down a thirsty throat and be glad indeed;
but better is Beer, if drink we lack,
and Water Hot poured down the back.

O! Water is fair that leaps on high
in a fountain white beneath the sky;
but never did fountain sound so sweet
as splashing Hot Water with my feet! 
Kamelen
Sjung hej! för ett bad vid dagens slut
som sköljer all smuts och all trötthet ut!
Blott dårar ej sjunger vid karets ring:
O! Varma vatten, du ädla ting!

O! Ljuvligt är ljudet av regnets skval,
och av bäckens lopp från höjd till dal,
men bättre än bäckarnas porlande språng
är varmvattnets immiga ångande sång.

O! Kallvatten kan, när nöden är störst,
hällas i strupen och släcka vår törst,
men bättre är öl att läska sig med
och varmvatten hällt längs ryggen ned.

O! Vatten är vackert när strålar far
ur en springbrunn vit upp mot himmel klar,
men ljuvare ljud än en brunns melodi
gör det varma vattnet jag plaskar i! 
Åke Ohlmarks
Hurra för ett bad mot dagens slut,
som rensar all smuts och all trötthet ut!
Skam den ej sjunger vid karets ring:
O varma vatten, du ädla ting!

Så ljuvt är strilande ljud av regn
och av bäck, som porlar i dalens hägn,
men bättre än regns och rännils gunst
är badvattnets ånga och heta dunst.

Det kalla vattnet du glad kan slå
i törstig strupa, när nöd står på,
men öl är bättre som dryckessed,
sen varmvattnet risslat längs ryggen ned.

Vackert är vattnet, när strålar stå
ur en springbrunn vit emot himmel blå,
men intet fontänsorl så skönt kan bli
som det varma vattnet, jag plaskar i. 
Lotta Olsson
Sjung Hej! för badet när dagen har flytt,
som tvättar oss rena från dammet på nytt!
En dåre är den som på sången går bet:
O, varma vattens storslagenhet!

O, ljuvligt är ljudet av regnets dropp
och porlande bäckens vindlande lopp,
men bättre än regn eller skvalpande ström
är varmvattnets immiga dimmiga dröm.

O, kallvatten kan vi förstås, om vi vill,
släcka vår törst med och glädjas därtill,
men hellre då öl, till vår strupes behag,
och varmvatten hällt över ryggen var dag.

O, vattnet är klart, som hoppar och far
i källan, så ljus och underbar,
men aldrig att ljudet från källan förför
som plaska med foten i varmvatten gör! 
Munters och Pippings avskedssång   (Bok I, kapitel 5: En sammansvärjning avslöjas)
Farewell Song of Merry and Pippin   (Book I, chapter 5: A Conspiracy Unmasked )
Detta är sången som Munter och Pipping sjunger i Krickdala, när Frodo (motvilligt) har låtit sig övertalas att de båda får följa med på resan till Rämnedal. (Som ju vad de vet i det här läget är resans slutmål.) Väldigt svåröversatt, den här sången! Strukturen med tre rimmande rader i varje f ...
J. R. R. Tolkien
Farewell we call to hearth and hall!
Though wind may blow and rain may fall,
We must away ere break of day
Far over wood and mountain tall.

To Rivendell, where Elves yet dwell
In glades beneath the misty fell,
Through moor and waste we ride in haste,
And whither then we cannot tell.

With foes ahead, behind us dread,
Beneath the sky shall be our bed,
Until at last our toil be passed,
Our journey done, our errand sped.

We must away! We must away!
We ride before the break of day! 
Kamelen
Farväl, hej då till hemmets vrå!
Fast regn och rusk må fresta på,
åstad vi styr förrn dagen gryr
att över berg och skogar gå.

Till Rämnedal, till alvers sal
vid dimfjälls fot i grönska sval,
tvärs hedland vitt i hastig ritt.
Och varthän sen? Ett ovisst val.

Med fasa svår i våra spår,
med fiender som för oss står,
ska skog och äng nu bli vår säng
tills ro vid resans slut vi får.

Åstad vi styr! Åstad vi styr!
Vi rider innan dagen gryr! 
Åke Ohlmarks
Farväl vi bjuda härdens ly,
fast regnet öser, stormar gny.
Vi måste bort, förrn dager gryr,
långt bortom skog och berg och by!

Till Vattnadal, där alver bor
i gläntor under högfjällsflor,
vi rida över hed och myr
och vet ej var vår framtid bor.

Bakom oss skräck, framför oss död!
Vår säng står under himmel röd -
men en gång är vår möda all
vår färd är ändad, slut vår nöd.

Åstad vi flyr! Till äventyr!
Vi rida innan dager gryr. 
Lotta Olsson
Vi tar farväl av härd och hus!
I regnets dropp och vindens brus,
pass på: vi flyr förrn dagen gryr,
mot höga berg och skogens sus.

Till Riftedal, till alvers bo,
i gläntor nedom dimmig mo.
I rask galopp mot bergets topp,
och varthän sen? Tar vi med ro.

Vänd fruktan ryggen! Och ta strid.
Vi sover under stjärnan blid.
Till dess, på sikt, vi gjort vår plikt
och målet nåtts och allt är frid.

Pass på: vi flyr! Pass på: vi flyr!
Vi rider innan dagen gryr. 
Visa i skogen   (Bok I, kapitel 6: Gamla skogen)
Song in the Woods   (Book I, chapter 6: The Old Forest)
Detta är sången som Frodo börjar sjunga för att muntra upp sig och de andra hobblarna medan de går genom Gamla skogen. Men skogens illvilja kväver snart sången, och den upphör mitt i. Ärligt talat är detta ingen favorit ens i original. Jag tycker att det är en av de sämre sångerna i hela verk ...
J. R. R. Tolkien
O! Wanderers in the shadowed land
despair not! For though dark they stand,
all woods there be must end at last,
and see the open sun go past:
the setting sun, the rising sun,
the day's end, or the day begun.
For east or west all woods must fail ... 
Kamelen
O! Färdmän som i skuggor gå,
hav tröst! Hur mörk den än må stå
når varje skog till sist sin gräns
och ser där solens sken med ens:
en soluppgång, en solnedgång,
en morgon eller aftonsång.
I öst, i väst, var skog förgår... 
Åke Ohlmarks
O vandrare i skuggors land,
förtvivla ej, fast mörkrets hand
från träden sträcks! Vi når väl ut,
och ser mot solens ban till slut,
sol stiga, sol gå ned bak ö,
ser dagen födas, dagen dö!
I öst tar skogen slut, i väst... 
Lotta Olsson
O, vandrare, som bortåt drog,
förtvivla ej i mörkan skog!
All världens skogar har ett slut,
där solen väntar som förut:
i solnedgång och morgonväkt,
i skymningsskrud och gryningsdräkt.
Varenda skog ger upp till sist...  
Tom Bombadills sång nr 1   (Bok I, kapitel 6: Gamla skogen)
Tom Bombadil's Songs: no 1   (Book I, chapter 6: The Old Forest)
Detta är den första lilla sångsnutten vi får höra från Bombadill, när han först kommer skuttande på stigen, innan han ens kommit inom synhåll. Att översätta nonsens är verkligen inte lätt! Vad är viktigt, vad kan ändras efter behag? Som jag såg det var det mest väsentliga att få till en övers ...
J. R. R. Tolkien
Hey dol! merry dol! ring a dong dillo!
Ring a dong! hop along! fal lal the willow!
Tom Bom, jolly Tom, Tom Bombadillo! 
Kamelen
Hej gull! lillan lull! ringe dång dillo!
Ringe dång! skutt och språng! pile palle pillo!
Tom Bom, stollen Tom, Tom Bombadillo! 
Åke Ohlmarks
Hej dång, klingelång, ringe ding dång dillo!
Dingelidång, hopp i språng, stolle stillo!
Tom Bom, stollen Tom, Tommelom Bombadillo! 
Lotta Olsson
Hej nos! Bästa nos! Dingedong dillo!
Hej och hå! Pinna på! Pil, o pil, o pillo!
Tom Bom, allas Tom, Tom Bombadillo! 
Tom Bombadills sång nr 2   (Bok I, kapitel 6: Gamla skogen)
Tom Bombadil's Songs: no 2   (Book I, chapter 6: The Old Forest)
Detta är sången som Tom sjunger direkt efter sin första lilla nonsensramsa, fortfarande innan han har kommit inom synhåll för hobblarna, strax innan han räddar Munter och Pipping från Gamla gubben Pil. Hopplöst svåröversatt förstås, som alla Bombadills sånger. Vad är t ex weather-wind för någ ...
J. R. R. Tolkien
Hey! Come merry dol! derry dol! My darling!
Light goes the weather-wind and the feathered starling.
Down along under Hill, shining in the sunlight,
Waiting on the doorstep for the cold starlight,
There my pretty lady is, River-woman's daughter,
Slender as the willow-wand, clearer than the water.
Old Tom Bombadil water-lilies bringing
Comes hopping home again. Can you hear him singing?
Hey! Come merry dol! derry dol! and merry-o,
Goldberry, Goldberry, merry yellow berry-o!
Poor old Willow-man, you tuck your roots away!
Tom's in a hurry now. Evening will follow day.
Tom's going home again water-lilies bringing.
Hey! Come derry dol! Can you hear me singing? 
Kamelen
Hej! Kom lillan lull! lilla gull! Min kära!
Lätt blåser vädervind, ruggar starens fjädrar.
Nere under kullens krön, skinande i solljus,
väntande vid dörren på det kalla stjärnljus,
där står Älvfruns dotter skön, väntar mig till natten,
vidjeslank hon är, min dam, klarare än vatten.
Gamle Tom Bombadill, näckrosor han bringar,
skuttar glatt hem igen. Hör ni sången klinga?
Hej! Kom lillan lull! lilla gull och lullan lej,
Gullstarr, Gullstarr, gula glada lilla dej!
Maka på dig Pilgubbe, stackars gamla skrälle!
Tom har ju bråttom nu. Dagen börjar gå mot kväll.
Tom skyndar hem igen, näckrosor han bringar.
Hej! Kom lilla gull! Hör ni sången klinga? 
Åke Ohlmarks
Kom, lillan lull, lilla gull, min pulla!
Lätt hoppar sparv fastän stormmoln rulla.
Nere vid kullen där solen lyser,
bidar vid dörren, i stjärnljus fryser!
Strömkvinnans dotter mig väntar till natten,
slank som ett videspö, klar som ett vatten.
Gamle Tom Bombadills näckrosor gunga,
dem skall du få! Kan du höra mej sjunga!
Kom, lillan lull, lilla gull, så stilla!
Hjortrongull, Hjortrongull, gullbäret lilla!
Dumma gamla pilgubbe, bort med sina rötter!
Tom kommer! Kväll följer dag, när man är trötter.
Tom kommer hem, och hans näckrosor gunga.
Kom, lillan lull. Kan du höra mej sjunga? 
Lotta Olsson
Hej! Kom, bästa nos! Mesta nos! Min kära!
Stilla vinden ses nu lätt starens vinge bära.
Långt inunder kullens krön, strålande mot alla,
väntande vid trappen på tusen stjärnor kalla:
flodkvinnans dotter skön, i min dröm om natten,
slank som pilens vidjekvist, klarare än vatten.
Gamle Tom Bombadil kommer hem och bringar
näckrosor i stora fång. Hörs hans sång som klingar?
Hej! Kom, bästa nos! Mesta nos! Och mästare!
Gyllenbär, Gyllenbär, bästa gula frestare!
Ynkans gamle Pilgubbe, din rot är till besvär!
Tom har bråttom hemåt nu. Snart är kvällen här.
Tom ska hem igen med de näckrosor han bringar.
Hej! Kom, bästa nos! Hörs min sång som klingar? 
Tom Bombadills sång nr 3   (Bok I, kapitel 6: Gamla skogen)
Tom Bombadil's Songs: no 3   (Book I, chapter 6: The Old Forest)
Detta är sången som Bombadill sjunger tillbaka till hobblarna när han har knatat i förväg hemåt längs stigen i skymningen och de har förlorat honom ur sikte. Perfektionister kan möjligen tänkas ha synpunkter på att jag har bytt ut (levande) ljus mot lampor. Men ordet "ljus" är med så mycket ä ...
J. R. R. Tolkien
Hop along, my little friends, up the Withywindle!
Tom's going on ahead candles for to kindle.
Down west sinks the Sun: soon you will be groping.
When the night-shadows fall, then the door will open,
Out of the window-panes light will twinkle yellow.
Fear no alder black! Heed no hoary willow!
Fear neither root nor bough! Tom goes on before you.
Hey now! merry dol! We'll be waiting for you! 
Kamelen
Skutta på, vänner små, upp längs Videvindlan!
Tom går i förväg han, snart ska lampor brinna.
Solen sjunker ner i väst, sen försvinner ljuset.
Medan natten faller mörk är det tänt i huset,
ut från alla fönster glatt gula ljuset skvalar.
Frukta ingen grånad pil, inga svarta alar!
Frukta inte rot och gren! Tom ska föregå er.
Hej nu! lillan lull! Vi ska vänta på er! 
Åke Ohlmarks
Skutta på, vänner små, upp längs Vitte spring!
Tom går före att tända er ljus i en ring!
Blint snart ni famlar, till väst solen länt,
nattskuggan faller, men dörrn står på glänt!
Ut genom fönstrena ljus strömmar gult!
Räds ej svart al eller gråpilträd fult,
rot eller gren! Tom går före, ni ser.
Hej, lillan lull, vi ska vänta på er! 
Lotta Olsson
Pinna på, vänner små, längs Videvindeln bara!
Tom går först och lyser väg, det är ingen fara.
Nu sjunker solen ner i väst, vi trevar när vi rör oss.
När nattens skuggor faller på öppnas dörren för oss,
och genom fönstren blinkar snart alla ljusen gula.
Frukta ingen svartnad al! Gamla pilar fula!
Frukta inte rot och gren! Tom ska visa vägen.
Hej där! Bästa nos! Väntan vår är trägen. 
Tom Bombadills sång nr 4   (Bok I, kapitel 6: Gamla skogen)
Tom Bombadil's Songs: no 4   (Book I, chapter 6: The Old Forest)
Detta är den sång som Tom sjunger för att hälsa hobblarna välkomna när de äntligen kommit fram till hans stuga. Sången övergår genast i nästa sång, som Gullstarr sjunger. Sista raden här är identisk med första raden i hennes sång, så när som på ett ord. (Fast Ohlmarks löste det där lite anno ...
J. R. R. Tolkien
Hey! Come derry dol! Hop along, my hearties!
Hobbits! Ponies all! We are fond of parties.
Now let the fun begin! Let us sing together!  
Kamelen
Hej! Kom lilla gull! Hitåt, kära gäster!
Hobblar! Ponnyer små! Alla gillar fester.
Låt glädjen börja nu! Låt oss alla sjunga!  
Åke Ohlmarks
Kom, lillan lull, skutta på att oss gästa!
Hober och ponnyer, nu ska vi festa!
Nu börjar glädjen och nu ska vi sjunga... 
Lotta Olsson
Hej! Kom, bästa nos! Häråt, mina gäster!
Hobbitar och ponnyer gillar alltid fester.
Låt kalaset börja nu! Låt oss alla sjunga! 
Tom Bombadills sång nr 5   (Bok I, kapitel 6: Gamla skogen)
Tom Bombadil's Songs: no 5   (Book I, chapter 6: The Old Forest)
Detta är den välkomstsång som Gullstarr sjunger när hobblarna äntligen kommit fram till Toms stuga. Första raden i denna sång är identisk med sista raden i den korta föregående sången, den som här fått nr 4 bland Bombadills sånger, så när som på ett ord. Jämfört med de fyra föregående sånger ...
J. R. R. Tolkien
Now let the song begin! Let us sing together
Of sun, stars, moon and mist, rain and cloudy weather,
Light on the budding leaf, dew on the feather,
Wind on the open hill, bells on the heather,
Reeds by the shady pool, lilies on the water:
Old Tom Bombadil and the River-daughter! 
Kamelen
Låt sången börja nu! Låt oss alla sjunga
om sol, regn, måne, dis, moln som hänger tunga,
dagg över fjädern lätt, knopp nyutsprungen,
vind över kullens krön, klockor i ljungen,
säv vid en skuggig göl, näckrosor som gungar:
gamle Tom Bombadill och Älvdottern sjunger! 
Åke Ohlmarks
Nu börjar sången, sång som oss gläder,
om sol, måne, stjärnljus, regn, storm och väder,
ljus över bladknoppar, daggdropp i dunet,
vind över kullarna, klockblom i tunet,
vassrör vid skugg-göl, där näckrosor nicka:
gamle Tom Bombadill och flodernas flicka. 
Lotta Olsson
Låt nu sången börja! Ja! Låt oss alla sjunga,
om måne, stjärnor, dimma, regn, om skyar som är tunga,
sol på bladet som slår ut, dagg på fågelungen,
vindarna kring bergets topp, blommorna bland ljungen,
vass invid en skuggig damm, näckros snart förgången:
om gamle Tom Bombadil och floddottern går sången. 
Sång till Gullstarr   (Bok I, kapitel 7: I Tom Bombadills hus)
Song to Goldberry   (Book I, chapter 7: In the House of Tom Bombadil)
Detta är de rader som Frodo deklamerar till Gullstarr när han först träffar henne, hemma hos Tom Bombadill, och blir överväldigad av hennes skönhet. Såväl slender as a willow-wand som clearer than clear water är ekon från Tom Bombadills första lite längre sång (som här på sidan fått namnet "T ...
J. R. R. Tolkien
O slender as a willow-wand! O clearer than clear water!
O reed by the living pool! Fair River-daughter!
O spring-time and summer-time, and spring again after!
O wind on the waterfall, and the leaves' laughter! 
Kamelen
O vidjeslanka Älvdotter, fagraste skatten!
O rö vid den friska göl! O klarare än vatten!
O vårdag och sommardag och ny vår som stundar!
O skrattet från löven i leende lundar! 
Åke Ohlmarks
Du som är slank som ett videspö
och mer ren än klaraste vatten,
du livsgölens vass, du fagra dotter
av älvars brus genom natten,
du vår och du sommar, som vår tar fatt,
du vind över forsen, du lövens skratt! 
Lotta Olsson
O, slank som pilens vidjekvist! O, frisk som gräsets tuva!
O, vass invid en glasklar damm! Floddotter, ljuva!
O, vår och sommartid och nästa vår som spritter!
O, vind kring vattenfall och bladens glada fnitter!  
Tom Bombadills sång nr 6   (Bok I, kapitel 7: I Tom Bombadills hus)
Tom Bombadil's Songs: no 6   (Book I, chapter 7: In the House of Tom Bombadil)
Det här är sången som hobblarna hör Tom sjunga utifrån bakgården medan han är ute och sköter om deras ponnyer. Detta är något av en "signaturmelodi" för Tom, och samma rader dyker upp igen lite senare, då tillsammans med två rader till. Olssons version är riktigt listig, hon har hittat ett br ...
J. R. R. Tolkien
Old Tom Bombadil is a merry fellow,
Bright blue his jacket is, and his boots are yellow. 
Kamelen
Gamle Tom Bombadill, en lustig prick det är han.
Klarblå är jackan hans och gula stövlar bär han. 
Åke Ohlmarks
Gamle Tom Bombadill, han är en lustig fuling,
klarblå hans rock och varje sko han bär en guling . . . 
Lotta Olsson
Gamle Tom Bombadil är en munter karl, han.
Klarblå är hans jacka och gula stövlar har han. 
Tom Bombadills sång nr 7   (Bok I, kapitel 7: I Tom Bombadills hus)
Tom Bombadil's Songs: no 7   (Book I, chapter 7: In the House of Tom Bombadil)
Det här är strikt talat ingen sång alls. Tom sitter och pratar med hobblarna, halvt på vers precis som han alltid gör, och rätt vad det är väljer Tolkien att återge hans prat uppställt som en sång istället för som vanlig löptext. Någon större skillnad tycker jag inte att det är mellan detta och  ...
J. R. R. Tolkien
I had an errand there: gathering water-lilies,
green leaves and lilies white to please my pretty lady,
the last ere the year's end to keep them from the winter,
to flower by her pretty feet till the snows are melted.
Each year at summer's end I go to find them for her,
in a wide pool, deep and clear, far down Withywindle;
there they open first in spring and there they linger latest.
By that pool long ago I found the River-daughter,
fair young Goldberry sitting in the rushes.
Sweet was her singing then, and her heart was beating!

And that proved well for you – for now I shall no longer
go down deep again along the forest-water,
not while the year is old. Nor shall I be passing
Old Man Willow's house this side of spring-time,
not till the merry spring, when the River-daughter
dances down the withy-path to bathe in the water. 
Kamelen
Ärende jag hade dit, näckrosor att plocka,
vita rosor, gröna blad, till min dam, min sköna,
de sista före årets slut, att rädda dem från vintern,
att blomma invid hennes fot tills all snö är borta.
Varje år vid sommarns slut jag plockar dem åt henne,
i en göl, så djup och klar, långt nerför Videvindlan.
Där slår de ut först var vår, blommar längst om hösten.
Vid den gölen länge sen fann jag Älvens dotter,
Gullstarr så ung och skön, sittande i säven.
Ljuvt ljöd då hennes sång, och hårt slog hennes hjärta!

Och det var tur för er - för jag ska inte längre
gå den vägen mer, i skogens djup längs älven,
tills året åldrats klart. Och heller ej passera
Gamla gubben Pil igen på denna sidan våren,
förrn vårens glada tid, då när Älvens dotter
dansar nerför videstig och badar i vattnet.  
Åke Ohlmarks
Ett ärende jag hade där, att näckrosor plocka,
vita liljor, gröna blad, min sköna till behag,
de sista före årets slut, att dem från vintern bärga,
att dem för hennes fötter strö tills slut är drivans dag.
Varje höst när sommarn dör jag plockar dem åt henne
i en tjärn, så djup och klar, så långt från Vitte spring,
där de knoppas först var vår och där de senast blomma,
där jag funnit Flodens mö en gång vid tjärnens ring,
vackra, unga Hjortrongull, som satt och sjöng i säven.
Ljuv var hennes sång och gav mitt hjärta ljuva sting.

Det var tur för er, för jag har inte tänkt att vandra
ner i djup längs skogens svala vatten mer i år.
Året börjar åldras, det var sista gång jag kom till
gamla pilträdsgubbens hus på denna sidan vår.
Återvända vill jag först, när Flodens dotter, glad och öm,
dansar nedför vidstig att löga sig i vårlig ström. 
Lotta Olsson
Ärendet jag hade var: plocka näckrosknippen,
vita blommor, gröna blad, till min vackra kvinna,
de sista före årets slut, innan vintern tar dem,
att pryda marken där hon går, tills snön har töat undan.
Varje år vid sommarns slut går jag för att leta,
i en damm, så djup och klar, bort längs Videvindeln.
Om våren slår de ut där först och blommar längst av alla.
Jag mötte floddottern just där, för längesen, vid dammen,
unga sköna Gyllenbär, sittande i vassen.
Ljuv var hennes stämma då, och snabbt slog hennes hjärta!

Och det är minsann tur för er - nu ska jag inte mera
gå djupt in och långt iväg, längs med skogens vatten,
förrän året tjänat ut. Och inte komma nära
gamle gubben Pil, hans hus, på denna sidan våren,
inte förrän det blir vår och floddottern dansar
videstigen fram för att doppa sig i vattnet. 
Toms åkallan   (Bok I, kapitel 7: I Tom Bombadills hus)
Tom's Summons   (Book I, chapter 7: In the House of Tom Bombadil)
Detta är versen som Tom Bombadill lär hobblarna att sjunga om de behöver hans hjälp - vilket de ju följdriktigt senare också gör. Den här översättningen är lite oinspirerad, det får jag medge. Men att behöva rimma på "Bombadillo" lämnar så få utvägar att det i princip inte går att undvika Ohl ...
J. R. R. Tolkien
Ho! Tom Bombadil, Tom Bombadillo!
By water, wood and hill, by the reed and willow,
By fire, sun and moon, harken now and hear us!
Come, Tom Bombadil, for our need is near us! 
Kamelen
Hå! Tom Bombadill, Tom Bombadillo!
Vid vatten, skog och höjd, giv oss ej till spillo,
vid måne, sol och eld, lyssna nu och hör oss!
Kom, Tom Bombadill, ty nu står nöden för oss! 
Åke Ohlmarks
Hallå, Bombadill, Tom Bombadillo!
Vid vatten, skog och vass och vide, giv oss ej till spillo!
Vid eld och sol och måne klar, lyssna och hör oss!
Kom, Tom Bombadill, ty nu står nöden för oss! 
Lotta Olsson
Hej! Tom Bombadillo, Tom Bombadil!
Vid vatten, skog och berg, och vass och pil därtill,
vid måne, sol och eld, lystra nu och hör oss!
Kom, Tom Bombadil, när vår nöd står för oss! 
Gastens besvärjelsesång   (Bok I, kapitel 8: Dimma över Kummelåsarna)
Wight's Chant   (Book I, chapter 8: Fog on the Barrow-downs)
Det här är den besvärjelse som kummelgasten mässar när den har tagit de fyra hobblarna till fånga inuti gravkumlet, som Frodo hör. Jag har som synes lånat mycket från Ohlmarks i min version, han har gjort bra ifrån sig här. I synnerhet gillar hans "kall vare", som ju är en uttryckt förhoppnin ...
J. R. R. Tolkien
Cold be hand and heart and bone,
and cold be sleep under stone:
never more to wake on stony bed,
never, till the Sun fails and the Moon is dead.
In the black wind the stars shall die,
and still on gold here let them lie,
till the dark lord lifts his hand
over dead sea and withered land. 
Kamelen
Köld i hjärta, hand och ben,
kall vare sömnen under sten:
aldrig mer på stenig bädd de väcks,
aldrig förrän månen dött, förrän solen släcks.
I svarta vinden stjärnorna dör,
dem som lagts på guld här ingen stör,
tills Mörkrets herre höjt sin hand
över döda hav och förvittrat land. 
Åke Ohlmarks
Kyla i hjärta och hand och ben!
Kall vare sömn under kummelsten!
Ej den vakne på stenbädd läggs,
förrn månen störtar och solen släcks!
I svarta vinden var stjärna dör,
de vila på guld, dem ingen hör,
tills Mörkrets herre lyfter sin hand
över döda hav och förvittrat land. 
Lotta Olsson
Kall om hjärta, hand och märg,
kall är sömnen under berg:
aldrig vakna mer på stenig grund,
först får solen blekna, och slockna månens rund.
I den svarta vinden skall stjärnorna förgå.
Än vilar de på guldglans här, och låt dem så bestå,
tills Mörkrets herre höjt sin hand
över döda hav och ödeland. 
Tom Bombadills sång nr 8   (Bok I, kapitel 8: Dimma över Kummelåsarna)
Tom Bombadil's Songs: no 8   (Book I, chapter 8: Fog on the Barrow-downs)
Det här är sången Frodo hör Tom sjunga efter att han har använt den inlärda ramsan för att åkalla honom inifrån gravkumlet. Första två raderna av sången har vi redan stött på (Tom Bombadills sång nr 6), och här får vi nu en komplett version, alla fyra raderna av "Toms signaturmelodi". De var ...
J. R. R. Tolkien
Old Tom Bombadil is a merry fellow,
Bright blue his jacket is, and his boots are yellow.
None has ever caught him yet, for Tom, he is the master:
His songs are stronger songs, and his feet are faster. 
Kamelen
Gamle Tom Bombadill, en lustig prick det är han.
Klarblå är jackan hans och gula stövlar bär han.
Ingen kan få honom fatt, för Tom han är ju herre:
fötterna har högre fart, hans sångers kraft är värre.  
Åke Ohlmarks
Gamle Tom Bombadill han är en lustig fuling,
klarblå hans rock och varje sko han bär en guling.
Ingen har fångat honom, Tom är alltings herre:
foten hans är mera snabb, hans sångers kraft är värre! 
Lotta Olsson
Gamle Tom Bombadil är en munter karl, han.
Klarblå är hans jacka och gula stövlar har han.
Än har ingen hunnit kapp, för Tom han är den bäste:
hans sånger äger större kraft, hans fötter får mer fäste. 
Tom Bombadills sång nr 9   (Bok I, kapitel 8: Dimma över Kummelåsarna)
Tom Bombadil's Songs: no 9   (Book I, chapter 8: Fog on the Barrow-downs)
Det här är sången som Tom sjunger för att fördriva kummelgasten ur sitt gravkummel. Detta är en av de där Tom-sångerna som inte rimmar, utan i princip bara utgör en uppställning i versform av Toms vanliga rytmiska prat. Dock finns det just i det här fallet lite mer poetiska kvaliteter i ordva ...
J. R. R. Tolkien
Get out, you old Wight! Vanish in the sunlight!
Shrivel like the cold mist, like the winds go wailing,
Out into the barren lands far beyond the mountains!
Come never here again! Leave your barrow empty!
Lost and forgotten be, darker than the darkness,
Where gates stand for ever shut, till the world is mended. 
Kamelen
Ut nu, din gamla gast! Blekna bort i solsken!
Tvina som ett kallt dis, gråt din ve i vinden,
ute i de karga land, långt där bortom bergen!
Kom aldrig hit igen! Lämna kumlet öde!
Glömd, förlorad må du bli, mörkare än mörkret,
där portarna för evigt stängts, tills vår värld är helad. 
Åke Ohlmarks
Ut med dig, gamla vätte! Sprick för sol som skiner!
Tvina bort som dimman med ett tjut av vind som viner!
Gå bortom bergen till den kalla öknens döde,
vänd aldrig åter hit! Din grav skall lämnas öde!
Glömd, förlorad, svart som natt där ångest dig söver,
där var port för evigt stängts, tills världens nöd är över! 
Lotta Olsson
Försvinn, gamla gast! Blekna bort i solen!
Skrumpna bort som dimman kall, som vindarna som viner,
ut till förödda land, långt där bortom bergen!
Kom aldrig hit igen! Lämna graven öppen!
Borta och bortglömd snart, mörkare än mörkret,
där portarna för evigt stängs, tills vår värld är bättre. 
Tom Bombadills sång nr 10   (Bok I, kapitel 8: Dimma över Kummelåsarna)
Tom Bombadil's Songs: no 10   (Book I, chapter 8: Fog on the Barrow-downs)
Den här sången sjunger Tom Bombadill för att återuppväcka Munter, Pipping och Sam från dvalan som kummelgasten försatt dem i. Andra raden är ett slags "omvänt eko" av gastens besvärjelsesång, varför jag högst medvetet använde den lite udda verbformen "vare" igen. Första rimmet, stämma/rämnat, ...
J. R. R. Tolkien
Wake now my merry lads! Wake and hear me calling!
Warm now be heart and limb! The cold stone is fallen;
Dark door is standing wide; dead hand is broken.
Night under Night is flown, and the Gate is open! 
Kamelen
Vakna nu, vänner små! Vakna, hör min stämma!
Varm vare kropp och själ! Kalla stenen rämnat.
Dunkla dörren slagits upp, dödens hand är bruten.
Natt under natt är flydd, porten inte sluten.  
Åke Ohlmarks
Upp, glada gossar små! Vakna! Hör mig kalla!
Värme till lem och hjärta! Köldens sten fått falla!
Död hand är bräckt, mörk dörr sköts till sida.
Natt flytt till natt. Nu stå portarna vida! 
Lotta Olsson
Vakna, mina gossar, nu! Upp och rör på benen!
Varm om hjärta, hand och märg! Borta kalla stenen.
Nu slås mörka dörren upp, dödens hand är bruten.
Nu är natten inte natt, porten inte sluten. 
Tom Bombadills sång nr 11   (Bok I, kapitel 8: Dimma över Kummelåsarna)
Tom Bombadil's Songs: no 11   (Book I, chapter 8: Fog on the Barrow-downs)
Det här är sången Tom sjunger för att locka till sig ponnyerna, som ju flydde när hobblarna togs tillfånga av kummelgasten. Jag har som synes inte gjort några större avsteg från Ohlmarks och Olsson, som också i sin tur har ganska stora likheter sinsemellan. Den enda egentliga svårigheten här, ...
J. R. R. Tolkien
Hey now! Come hoy now! Whither do you wander?
Up, down, near or far, here, there or yonder?
Sharp-ears, Wise-nose, Swish-tail and Bumpkin,
White-socks my little lad, and old Fatty Lumpkin! 
Kamelen
Hej där! Ohoj där! Varthän styr ni färden?
Upp, ner, hit och dit, eller ut i världen?
Skarpöra, Kloknos, Viftsvans och Lunsen,
Vitstrump min lilla vän och gamla Tjocka Klunsen! 
Åke Ohlmarks
Hej och hå! Så kom då, vart ni än styrt färden,
upp och ner, när och fjär, här och där i världen!
Skarpöra, Kloknos, Viftsvans och Bumpa,
Vitstrump min lilla vän och gamla Fatty Lumpa! 
Lotta Olsson
Hej där! Ohoj där! Varthän styr ni färden?
Upp, ner, hit, dit, eller ut i världen?
Skarpöra, Kloknos, Pisksvans och Bumpe,
Vitstrump, min lilla vän, och gamla tjocka Klumpe. 
Tom Bombadills sång nr 12   (Bok I, kapitel 8: Dimma över Kummelåsarna)
Tom Bombadil's Songs: no 12   (Book I, chapter 8: Fog on the Barrow-downs)
Detta är vad Tom säger som avskedsord till hobblarna när de skiljs åt strax innan Bri. Än en gång väljer Tolkien här att lyfta ut vad som till synes bara är mer rytmiskt prat från herr Bombadill och ställa upp det som en dikt. Men rytmen är ganska strikt i det här fallet, så varför inte! Det ...
J. R. R. Tolkien
Tom's country ends here: he will not pass the borders.
Tom has his house to mind, and Goldberry is waiting! 
Kamelen
Toms rike slutar här: han korsar inte gränsen.
Tom må se om sitt hus, och Gullstarr går och väntar! 
Åke Ohlmarks
Toms rike slutar här, dess gräns han ej går över!
Tom har sitt hus, och Hjortrongull hans hjälp behöver! 
Lotta Olsson
Toms rike slutar här: han korsar inte gränsen.
Tom har nog med sitt, och Gyllenbär hon väntar! 
Där finns en krog, en munter krog   (Bok I, kapitel 9: På värdshuset Den Stegrande Ponnyn)
There is an inn, a merry old inn   (Book I, chapter 9: At the Sign of The Prancing Pony)
Det här är sången som Frodo sjunger på värdshuset Den Stegrande Ponnyn. Jag gillar Ohlmarks version, men han har haft en lite för fri inställning till versmåttet. Olsson har sin vana trogen fångat detta bättre, men hennes version är i gengäld bitvis stel och tråkig, med ansträngda rim och en  ...
J. R. R. Tolkien
There is an inn, a merry old inn
beneath an old grey hill,
And there they brew a beer so brown
That the Man in the Moon himself came down
one night to drink his fill.

The ostler has a tipsy cat
that plays a five-stringed fiddle;
And up and down he runs his bow,
Now squeaking high, now purring low,
now sawing in the middle.

The landlord keeps a little dog
that is mighty fond of jokes;
When there's good cheer among the guests,
He cocks an ear at all the jests
and laughs until he chokes.

They also keep a horned cow
as proud as any queen;
But music turns her head like ale,
And makes her wave her tufted tail
and dance upon the green.

And O! the rows of silver dishes
and the store of silver spoons!
For Sunday there's a special pair,
And these they polish up with care
on Saturday afternoons.

The Man in the Moon was drinking deep,
and the cat began to wail;
A dish and a spoon on the table danced,
The cow in the garden madly pranced,
and the little dog chased his tail.

The Man in the Moon took another mug,
and then rolled beneath his chair;
And there he dozed and dreamed of ale,
Till in the sky the stars were pale,
and dawn was in the air.

Then the ostler said to his tipsy cat:
'The white horses of the Moon,
They neigh and champ their silver bits;
But their master's been and drowned his wits,
and the Sun'll be rising soon!'

So the cat on his fiddle played hey-diddle-diddle,
a jig that would wake the dead:
He squeaked and sawed and quickened the tune,
While the landlord shook the Man in the Moon:
'It's after three!' he said.

They rolled the Man slowly up the hill
and bundled him into the Moon,
While his horses galloped up in rear,
And the cow came capering like a deer,
and a dish ran up with the spoon.

Now quicker the fiddle went deedle-dum-diddle;
the dog began to roar,
The cow and the horses stood on their heads;
The guests all bounded from their beds
and danced upon the floor.

With a ping and a pong the fiddle-strings broke!
the cow jumped over the Moon,
And the little dog laughed to see such fun,
And the Saturday dish went off at a run
with the silver Sunday spoon.

The round Moon rolled behind the hill
as the Sun raised up her head.
She hardly believed her fiery eyes;
For though it was day, to her surprise
they all went back to bed! 
Kamelen
Där finns en krog, en munter krog
vid foten av en höjd,
där ölet är så mustigt att
Mångubben själv steg ner en natt
att dricka sig förnöjd.

Och drängen har en lullig katt
som gni'r på femsträngs fela;
båd' högt och lågt hans stråke dras,
från gälla pip till brummig bas,
ja, allting kan han spela.

Och värden har en liten hund
som älskar skämt och skratt.
När stoj och gamman är på topp,
vartenda skämt han snappar opp
och skrattar som besatt.

Där har de ock en hornprydd ko,
så stolt och drottninglik,
men kossan tappar all sin sans
och dansar vilt med viftad svans
så fort hon hör musik.

Och o! så många silverskedar,
oj så många silverfat!
Den finaste servis de har
var lördag putsas blank och klar
att ha till söndagens mat.

Och Mångubben tittade djupt i sitt glas
och katten gned fram en refräng.
Ett fat och en sked svängde om i en dans,
hunden han lekte tafatt med sin svans
och kon snurra' runt på sin äng.

Mångubben tog sig ett sista stop,
och rullade under en bänk.
Om öl i floder drömde han
tills stjärnorna i skyn försvann
i gryningens första blänk.

Och drängen sa till sin lulliga katt:
"Se, Mångubbens hästar där,
de gnäggar och tuggar sitt silverbett,
men husbond har gått och dränkt sitt vett
och solen är nästan här!"

Så katten han spela' så vilt på sin fela
att låten bort väcka en död.
Allt snabbare gnisslade stråken sin lek
Och värden han ruskade gubben och skrek:
"Hon är efter tre!" ropet ljöd.

De rullade gubben till kullens krön
och in i hans måne igen.
Där bakom sprang hästarna i galopp,
och kon gjorde ystra hjortlika hopp,
och ett fat och en sked följde sen.

Än kvickare spela' den skenande felan;
hunden gav upp ett tjut,
kossan och hästarna hjulade glatt,
gästerna alla ur sängarna spratt
och dansa' på golvet ut.

Med pling och med plång gick strängarna av!
Kon tog ett skutt över mån',
och hunden han skratta' sin käft halvt ur led,
och lördagens fat och söndagens sked
sprang tillsammans därifrån.

Knappt månen rullat bak kullens bryn,
steg solen på himmelen.
Hon kunde knappt tro sin eldiga blick,
för fast det var ljusan dag så gick
de alla till sängs igen! 
Åke Ohlmarks
Det finns en krog, en glad gammal krog
inunder en kulle grön.
Där bryggdes det öl, som var mustigt nog,
och Mångubben själv steg ditner och tog
sitt rus i en kväll så skön.

Och stalldrängens katt, han blev full han med
och spelte på femsträngad fela.
Hans stråke lopp både opp och ned,
än skrikande högt, än lågt han gned –
nej, vad den katten kan spela!

Och värden där har en liten hund,
som ler åt vad vitsar liknar.
När stämningen stiger vid bordens rund,
han lyssnar till skämtet var aftonstund
och skrattar tills rent han kiknar.

Där har dom också en vithornad ko,
som en drottning så pryd och sträng,
men spel gör henne så yr, må ni tro,
att hon lyfter sin svans och med tjim och tjo
trår dansen på grönan äng.

Av silver en rad av fat dom har
och skedar otroligt rent:
för söndag finns det ett särskilt par,
som dom putsar upp och ur skåpet tar
var lördagsafton rätt sent.

Och Mångubben drack så att skägget frös
och katten tjöt utan sans,
och tallriken dansa' och sken slog sig lös
och kon i trägärn var solodansös
och hunden jaga' sin svans.

Och gubben i månen drack än ett stop
och föll sen under sin stol.
Där låg han och drömde om sejdlars hop,
tills stjärnorna bleknat vid gökars rop
och gryningens tuppar gol.

Och stalldrängen sa till sin fulla katt:
'Se, månens häst har det rart!
Han gnäggar och tuggar sit betsel i natt,
mens husse sig druckit plakat och platt –
och solen går upp rätt snart!'

Så katten på tarm han spela sig varm,
så de döda man vakna bort se.
Han jämra' och gnissla' med avgrundslarm,
och krogvärden skakade Mångubbens arm
och sa: 'Hon är över tre!'

De rullade gubben till kullens krön
och sparka'n mot himlens bryn,
och hästen lunka' bakefter i kön
och kon gjorde hjortsprång på ängen grön
och en tallrik rann upp i skyn.

Allt fortare gnisslade strängarna,
tills hunden yla' för tolv
och kon stod på huvet i svängarna
och gästerna skutta' ur sängarna
och dansa' på krogens golv.

Men strängen brast med ett pling och plang,
och kon föll på Månen ned
och hunden skratta' så glasen klang
och lördagsfatet var ute och sprang
med söndagens silversked.

Och månen rulla' bak kullen ner
och solen gick upp i fläng:
hon trodde knappast sin eldblick mer,
för fast det är dag, hon dem alla ser
stupa omkull i säng. 
Lotta Olsson
Om värdshuset vid bergets fot,
det handlar denna sång.
Där brygger de ett öl så bra
att självaste gubben i månen vill ha,
och kom och drack en gång.

Dess stalldräng har en rusig katt,
som filar på sin fela.
Hans stråke far åt alla håll,
den gnisslar högt, den smeks i moll.
Så kan den katten spela!

Och värden har en liten hund,
med skämtlynne som få.
När det är mycket stim och stoj,
så lystrar hunden efter skoj
och skrattar sen för två.

Sen finns där ju en hornprydd ko,
så stolt och drottninglik.
Men hon förlorar all sin sans
och viftar på sin tofs till svans
i dans, av all musik.

Och oj, så många silverfat
och silverskedars prakt!
Dessutom: söndagens bestick,
som putsas lördagar, i skick
som nya, har man sagt.

Gubben i månen såg djupt i sitt glas,
och katten gnisslade på.
En sked och en tallrik de tog en svängom,
och hunden sågs jaga sin svans, eftersom
ju kossan var snurrig ändå.

Gubben i månen beställde in mer,
och föll sen under sin stol.
Där sov han, och drömde om öl inom kort,
tills himmelens stjärnor bleknade bort,
beredda på gryningens sol.

Men stalldrängen sa till sin rusiga katt:
»Se mångubbens springare där,
de gnäggar och tuggar på silvriga bett,
men husse har varit och dränkt allt sitt vett,
och solen är när som helst här!«

Så katten fick felan att fiddeli-leja
en sång som kan väcka en sten.
Han gned och han gnodde med rasande kraft,
och värden ruskade gästen han haft
och ropade: »Timmen är sen!«

De rullade gubben till bergets topp
och in i månen igen.
Hans hästar kom efter i lycklig galopp,
och kon gjorde krumsprång och hjortlika hopp,
och en sked fick en tallrik som vän.

Nu ökade katten sitt fiddeli-fiddel
och hunden uppgav ett tjut,
och kossan och hästarna hjulade glatt,
och gästerna genast ur sängarna spratt
och dansade allihop ut.

Med ett pling och ett plång gick strängarna av!
Och upp över månen flög kon.
Då bubblade skrattet i hundens nos,
och lördagskarotten rymde sin kos
med söndagens uppläggningsdon.

Så rullade månen ner bakom berget,
och solen tittade fram.
Hon kunde knappt tro det! Med brännande blick
så såg hon att trots att det dagats, så gick
de alla till sängs utan skam. 
Vidstiges gåta   (Bok I, kapitel 10: Vidstige)
The Riddle of Strider   (Book I, chapter 10: Strider)
Detta är dikten som Bilbo skrev till sin vän Dúnadan, alltså Aragorn. Ohlmarks version följer inte originalets rytm och har dessutom några osköna nödrim. ("Vandringsstav fri från rost", jo jag tackar!) Dock skall Ohlmarks tydligen ha reviderat sin tolkning flera år efter att hans översättning ...
J. R. R. Tolkien
All that is gold does not glitter,
Not all those who wander are lost;
The old that is strong does not wither,
Deep roots are not reached by the frost.
From the ashes a fire shall be woken,
A light from the shadows shall spring;
Renewed shall be blade that was broken,
The crownless again shall be king. 
Kamelen
Inte allt som är guld måste glittra,
inte alla som vandrar går vill.
Gammal styrka skall inte förvittra,
djupa rötter når frost inte till.
Upp ur askan skall flammorna spela,
ett ljus skingra skuggorna än,
det svärd som var brutet skall helas
och en kronlös bli konung igen. 
Åke Ohlmarks
Allt av guld behöver ej glittra,
vandringsstav finns, som är fri från rost,
gammal styrka skall ej förvittra,
djupa rötter ej nås av frost.
Eld skall väckas ur aska mycken,
ljus skall springa ur skugga tung,
klinga smidas av brutna stycken,
man utan krona på nytt bli kung. 
Lotta Olsson
Inte allt som är guld måste glittra.
Inte alla är vilse som går.
Inte allt som är gammalt skall vittra.
Det finns rötter som frost inte når.
Upp ur askan skall flammorna bringas,
ett ljus slå ur skuggorna ut,
den klinga som brutits skall svingas,
och en kung få sin tron som förut. 
Gil-galads fall   (Bok I, kapitel 11: En kniv i mörkret)
The Fall of Gil-galad   (Book I, chapter 11: A Knife in the Dark)
Detta är sången som Sam - av alla! - deklamerar (eller mumlar, snarare) strax innan hobblarna och Vidstige kommer fram till Väderklint. Direkt efteråt i texten framgår att detta är en översättning som Bilbo gjort av ett forntida alvkväde. Jag är inte helt nöjd med min första rad. Att den till ...
J. R. R. Tolkien
Gil-galad was an Elven-king.
Of him the harpers sadly sing:
the last whose realm was fair and free
between the Mountains and the Sea.

His sword was long, his lance was keen,
his shining helm afar was seen;
the countless stars of heaven's field
were mirrored in his silver shield.

But long ago he rode away,
and where he dwelleth none can say;
for into darkness fell his star
in Mordor where the shadows are. 
Kamelen
Gil-galad, alvers kung en gång,
begråts i harpans sorgesång:
han var den siste kungen av
ett fritt land mellan berg och hav.

Så långt hans svärd, så skarp hans lans,
och vida syntes hjälmens glans;
all himlens stjärnor stod i brand
på silverskölden i hans hand.

Men han red bort för länge sen
och ingen sett honom igen.
Hans stjärna föll och släcktes där –
i Mordors land, där skuggor är. 
Åke Ohlmarks
Gil-galad var kung i alvers borg:
om honom sjöng harpan med bitter sorg,
den siste i fritt och lyckligt land,
som härskat från Bergen till havets strand.

Hans lans var skarp och hans klinga ren
och vitt över landet hans guldhjälm sken
och stjärnors härar i himlens köld
sig speglade i hans silversköld.

För längesen red han bort från er
och var han nu finns vet ingen mer:
hans stjärna släcktes i vånda stor
i Mordor, där dödens skugga bor. 
Lotta Olsson
Gil-galad var en alvers kung.
I vemod nu om honom sjung:
den siste styrande som gav
frihet mellan berg och hav.

Hans svärd var långt, beredd hans lans,
på långt håll såg man hjälmens glans.
Och stjärnors eld i nattens köld
sågs speglas i hans silversköld.

Han red sin väg för längesen,
och var han finns vet ingen än.
I mörker föll hans stjärna stor,
i Mordors land, där skuggor bor. 
Sången om Beren och Lúthien   (Bok I, kapitel 11: En kniv i mörkret)
Song of Beren and Lúthien   (Book I, chapter 11: A Knife in the Dark)
Det här är sången som Vidstige sjunger för hobblarna i sänkan på Väderklint, strax innan de blir anfallna av ringvålnaderna. Han berättar för dem att sången i original är skriven på det alviska versmåttet ann-thennath, som är mycket svårt att överföra till allmänna språket, och att detta bara är ...
J. R. R. Tolkien
The leaves were long, the grass was green,
The hemlock-umbels tall and fair,
And in the glade a light was seen
Of stars in shadow shimmering.
Tinúviel was dancing there
To music of a pipe unseen,
And light of stars was in her hair,
And in her raiment glimmering.

There Beren came from mountains cold,
And lost he wandered under leaves,
And where the Elven-river rolled
He walked alone and sorrowing.
He peered between the hemlock-leaves
And saw in wonder flowers of gold
Upon her mantle and her sleeves,
And her hair like shadow following.

Enchantment healed his weary feet
That over hills were doomed to roam;
And forth he hastened, strong and fleet,
And grasped at moonbeams glistening.
Through woven woods in Elvenhome
She lightly fled on dancing feet,
And left him lonely still to roam
In the silent forest listening.

He heard there oft the flying sound
Of feet as light as linden-leaves,
Or music welling underground,
In hidden hollows quavering.
Now withered lay the hemlock-sheaves,
And one by one with sighing sound
Whispering fell the beechen leaves
In the wintry woodland wavering.

He sought her ever, wandering far
Where leaves of years were thickly strewn,
By light of moon and ray of star
In frosty heavens shivering.
Her mantle glinted in the moon,
As on a hill-top high and far
She danced, and at her feet was strewn
A mist of silver quivering.

When winter passed, she came again,
And her song released the sudden spring,
Like rising lark, and falling rain,
And melting water bubbling.
He saw the elven-flowers spring
About her feet, and healed again
He longed by her to dance and sing
Upon the grass untroubling.

Again she fled, but swift he came.
Tinúviel! Tinúviel!
He called her by her elvish name;
And there she halted listening.
One moment stood she, and a spell
His voice laid on her: Beren came,
And doom fell on Tinúviel
That in his arms lay glistening.

As Beren looked into her eyes
Within the shadows of her hair,
The trembling starlight of the skies
He saw there mirrored shimmering.
Tinúviel the elven-fair,
Immortal maiden elven-wise,
About him cast her shadowy hair
And arms like silver glimmering.

Long was the way that fate them bore,
O'er stony mountains cold and grey,
Through halls of iron and darkling door,
And woods of nightshade morrowless.
The Sundering Seas between them lay,
And yet at last they met once more,
And long ago they passed away
In the forest singing sorrowless. 
Kamelen
Där grönskar gräs och lövad gren
och körvelflockar fagra står.
I gläntan ses ett stilla sken
av nattens stjärnor skimrande.
Tinúviel sin dans där trår
till toner av en flöjt, med sken
av stjärnors lyster i sitt hår
och i sin klädnad glimrande.

Från kalla berg bär Berens spår,
han vandrar vilsen under blad.
Längs alvers flod han ensam går,
sin sorg i skogen döljande.
Förundrad, mellan körvelblad,
en glimt av hennes dräkt han får
som pryds av gyllene blommors rad
och hår likt skugga följande.

Förtrollning läker trötta ben,
vars öde är att evigt gå.
Nu raskt han jagar månens sken,
som undflyr honom gnistrande.
I Alvhems vävda skogar så
hon dansar bort på lätta ben,
och ensam än han måste gå
i skogens stillhet lystrande.

Han hör ibland ett flyktigt sus,
ett steg så lätt som lindens blad,
och under marken toners rus
ur gömda djupen ekande.
Nu vissnad ligger körvelrad,
och ett och ett med stilla sus,
med viskning faller bokars blad
i vinterskogar tvekande.

Han söker henne som i trans
där år av löv strötts tjockt och tätt,
i månens sken och stjärnors glans
i frusna skyar flimrande.
Av månljus blänker manteln lätt,
på fjärran höjd hon trår sin dans
och strödd för hennes fötter tätt
en silverdimma skimrande.

När vintern gått hon dyker opp,
och med hennes sång släpps våren fri,
som lärkans drill och regnets dropp
och vårflodsvatten strömmande.
Han ser att där hon drar förbi
slår alvblom ut; med nyläkt kropp
han vill med henne dansa fri
i gräset, allting glömmande.

Han jagar, men hon flyr hans famn.
Tinúviel! Tinúviel!
Han ropar hennes alvenamn;
då hejdar hon sig lystrande
ett ögonblick, och trollkraft säll
är i hans röst: i Berens famn
sitt öde går Tinúviel
till slut till mötes, gnistrande.

I hennes ögon Beren kan,
i skuggan under hennes hår,
se stjärnorna på himlens spann
som skälver klart och skimrande.
Tinúviel, ej rörd av år,
så alviskt vis och alviskt grann,
slår om honom sitt skuggohår
och vita armar glimrande.

Den väg som ödet valt blev lång,
över stenigt kalla bergen grå,
i järnets salars dunkla prång
och nattskogs skugga morgonlös.
Fast Söndrans hav skilt åt de två
till sist de möttes än en gång;
ur sagan fick de samman gå
med sång i skogen sorgelös. 
Åke Ohlmarks
Så grönt var gräset, lövet tätt,
och så fagert högt stod vart odörtssnår.
I gläntan sågs ett skimmer lätt
av stjärnljus i mörkret tindra.
Tinuviel sin dans där trår
till ton av en flöjt, den ingen sett,
med stjärnljus i sitt gyllene hår
och slöjor, som fagert glindra.

Men högt från bergen Beren kom,
han biltog snavat på stengrund hård
och följde i sorg de strömmar, som
genom alvernas skogar skölja.
Han kröp genom snårens stängselgård
och såg som i dröm de gyllene blom,
som smyckade hennes mantelbård,
såg håret i skuggor bölja.

Förtrollningen läkte hans trötta ben,
som dömts över kullar till evig färd:
åstad han lopp över stock och sten,
men hans hand blott månstrålen fattar.
Genom täta skogen i alvers värld
hon dansande flydde i stjärnesken:
han strövar där ensam, hans syn var flärd,
och vildmarkens eko skrattar.

Han ofta sen hört av den lätta tån
ett ljud som av dansande skogslindsblad,
av toner, som tycktes nedanfrån
ur djup i det dolda kvälla.
Nu vissnad låg odörtsståndens rad,
och suckande sågs bland falnat slån
de viskande boklöv i vintrig stad
mot jorden sin kosa ställa.

Han vandrande sökte i däld, på ren,
där somrarnas löv låg som mattor tätt,
i stjärnors skimmer, i månens sken,
där frostnatt sin himmel välvde.
Hennes mantel glänste i månljus lätt:
likt skimmer på höjder för längesen
hon dansat, vid hennes fot låg brett
ett silvertöcken, som skälvde.

Hon kom efter vintern i solens hägn
och löste med sång den knoppande vår,
likt stigande lärka, likt fallande regn,
likt den vårbäck, bland stenar snubblar.
Han ser, hur alvernas blomster slår
kring danserskan ut i glittersegn,
han ser hennes dans, som i dröm han står
på gräsmark, som vårfriskt bubblar.

Hon flydde. Han följde på nytt hennes hamn:
Tinuviel! Tinuviel!
Han ropade högt hennes älvenamn -
hon stannar där forsen larmar.
Ett ögonblick stod hon, hans stämma gäll
förlamade henne, och i hans famn
förvirrad sjönk hon, Tinuviel,
skälvande i hans armar.

Och Beren sjönk till två ögons grund,
som skuggades vänt av gyllne hår,
såg darrande stjärnljus från fästets rund
sig spegla i blickens glimmer.
Tinuviel, skön som alvernas vår,
odödlig, höjd över tid och stund,
hon snärjde en man i sitt böljande hår
och i vita armarnas skimmer.

Lång var vägen, dem ödet gav,
över steniga klippor, kalla och grå,
genom hallar av järn, i skugga kvav,
i nattliga skogars hjärta.
De skildes åt av det vida hav
men möttes till sist i en skymning blå,
och längesen är det, man hört något av
deras sång bortom sorg och smärta. 
Lotta Olsson
Vart blad var friskt och grönt och nöjt,
och odörten stod hög och säll.
I gläntan hade ljuset dröjt,
av tusen stjärnor, glimrande.
Där dansade Tinúviel,
till toner av en hemlig flöjt,
och stjärnor hade denna kväll
gjort hår och klänning skimrande.

Det var vad Beren mötte när
han gått från kalla berg åstad,
och sorgsen vandrat vilse där
alvfloden kom rinnande.
Ty häpet, mellan odörtsblad,
så såg han, när de gled isär,
en klänning i ett guldblomsbad
och hår om skugga minnande.

Nu fick hans trötta fötter fart,
som dömts att evigt ströva kring.
Belyst av månen sprang han snart,
befriad från sitt lidande.
I alvers skog, som ingenting,
försvann hon snabbt, och det stod klart
att han blev kvar att ströva kring
i skogens tystnad, bidande.

Han hörde ofta ljud där, som
av lindblomslätta fötters dans,
och toner av musik som kom
från underjorden strömmande.
Nu ingen odört mera fanns,
och boklöv släppte taget om
sin gren, och föll i vintrig glans
mot marken, tyst och drömmande.

Hans jakt blev lång, hans vandring svår:
där fjolårslövens bädd låg tjock,
i månsken och i stjärnors spår,
i frostens skyar, skakande.
Hon glittrade i månen och
på höga berg, dit ingen når.
Hon dansade i silversock
och gjorde himlen sprakande.

Hon återkom när vintern flytt,
och sjöng så det blev vår till slut,
med lärkors drill och regn på nytt
och smältvatten som svallade.
I hennes spår slog blommor ut,
och all hans plåga var förbytt.
Där var hon nu, så som förut,
och dans och glädje kallade.

Hon flydde åter från hans famn.
Tinúviel! Tinúviel!
Bland alver blev det hennes namn.
Hon lyssnade och stannade.
Den röst hon hört blev en appell,
som sa: När Beren bjöd sin famn
förtrollades Tinúviel
och öden blev besannade.

I hennes blick såg han precis,
när kort av natten återstod,
hur himlens stjärnors silverdis
där speglades så glimrande.
Tinúviel, så skön och god,
evinnerlig och evigt vis,
hon omslöt honom där han stod
med håret, mörkt och skimrande.

Att vandra långt var ödets val:
långt över kalla bergen grå,
och genom dunkel dörr och sal
och nattlig åskas ljungande.
Nu skilde stora hav de två.
Men trots det, efter alla kval,
så sågs de en gång till ändå,
och mötte döden sjungande. 
Sams rim om trollet   (Bok I, kapitel 12: Flykten till vadstället)
Sam's Rhyme of the Troll   (Book I, chapter 12: Flight to the Ford)
Detta är sången som Sam sjunger när de fyra hobblarna och Vidstige har hittat Bilbos tre gamla förstenade troll. Den här texten skrev Tolkien faktiskt till en befintlig melodi: en gammal folksång som heter The Fox and Hens, alternativt The Fox Went Out on a Winter's Night. Och det finns till  ...
J. R. R. Tolkien
Troll sat alone on his seat of stone,
And munched and mumbled a bare old bone;
For many a year he had gnawed it near,
For meat was hard to come by.
Done by! Gum by!
In a cave in the hills he dwelt alone,
And meat was hard to come by.

Up came Tom with his big boots on.
Said he to Troll: 'Pray, what is yon?
For it looks like the shin o' my nuncle Tim,
As should be a-lyin' in graveyard.
Caveyard! Paveyard!
This many a year has Tim been gone,
And I thought he were lyin' in graveyard.'

'My lad,' said Troll, 'this bone I stole.
But what be bones that lie in a hole?
Thy nuncle was dead as a lump o' lead,
Afore I found his shinbone.
Tinbone! Thinbone!
He can spare a share for a poor old troll,
For he don't need his shinbone.'

Said Tom: 'I don't see why the likes o' thee
Without axin' leave should go makin' free
With the shank or the shin o' my father's kin;
So hand the old bone over!
Rover! Trover!
Though dead he be, it belongs to he;
So hand the old bone over!'

'For a couple o' pins,' says Troll, and grins,
'I'll eat thee too, and gnaw thy shins.
A bit o' fresh meat will go down sweet!
I'll try my teeth on thee now.
Hee now! See now!
I'm tired o' gnawing old bones and skins;
I've a mind to dine on thee now.'

But just as he thought his dinner was caught,
He found his hands had hold of naught.
Before he could mind, Tom slipped behind
And gave him the boot to larn him.
Warn him! Darn him!
A bump o' the boot on the seat, Tom thought,
Would be the way to larn him.

But harder than stone is the flesh and bone
Of a troll that sits in the hills alone.
As well set your boot to the mountain's root,
For the seat of a troll don't feel it.
Peel it! Heal it!
Old Troll laughed, when he heard Tom groan,
And he knew his toes could feel it.

Tom's leg is game, since home he came,
And his bootless foot is lasting lame;
But Troll don't care, and he's still there
With the bone he boned from its owner.
Doner! Boner!
Troll's old seat is still the same,
And the bone he boned from its owner! 
Kamelen
Troll satt allen på sitt säte av sten
och tuggade trött på ett gammalt ben.
Båd' bitti och sent han gnagt det rent,
för kött fanns inte gott om.
Smått om! Bråttom!
I en grotta satt han mol allen
och kött fanns inte gott om.

I kängor kom den gode Tom,
och sa: "Vad är det frågan om?
Jag tror skanken din satt på onkel Tim,
den borde vart med'en i graven.
Gnaven! Skaven!
Det var år sen Tim gick hädanom
och jag trodde han låg där i graven."

Sa Troll: "Min vän, visst stal jag den,
men skanken låg slängd i ett hål, så än sen!
Din onkel låg still, han var dö' som en sill,
långt innan jag hitta' hans skenben.
Stenben! Klenben!
Ska ett stackars troll tvingas svälta igen,
när'en inget bruk har för sitt skenben?"

Sa Tom: "Hör nu på, jag kan inte förstå
hur du helt utan lov kan bete dej så
mot ett stackars skelett utav far mins ätt.
Ro hit med benet nu, va!
Knuva! Tjuva!
Fast han slutat gå är det hans ändå,
så hit med benet nu, va!"

"Jag fick just idén", sa Troll och gren,
"att äta dej med och gnaga ditt ben.
En gnutta färskt kött skulle smaka sött!
Nu tar jag en tugga av dej, du.
Hej, du! Aj, du!
Jag har gnagt gamla rester för länge re'n;
nu äter jag middag på dej, du!"

Men just när som bäst han planera' sin fest
fick han inte nåt grepp om sin hedersgäst.
Tom slank ifrån, smet bak ryggen på'n,
och gav'en en känga som beta.
Streta! Reta!
En känga i sätet, tänkte Tom, blir nog bäst,
så får han för minnet en beta.

Men hårt som sten, det är kött och ben
på ett troll som sitter i grottan allen.
Det är som en fot emot bergets rot,
för trollet lär ingenting känna.
Bränna! Spänna!
Nu skrockade Troll åt de svåra men
som han visste Toms tår fick känna.

Toms fot är nu stel, den är alls inte hel,
och i benet, där känns det att något är fel.
Men Troll sitter kvar precis som han var
med skanken han knyckt från den döde.
Öde! Snöde!
Troll sitter obrydd och tuggar en del
på skanken han knyckt från den döde! 
Åke Ohlmarks
Ett troll satt allén på en stol av sten
och tuggade snålt på ett gammalt ben.
Med mycket besvär han gnagt det så när,
för kött, det var svårt att få tag på här!
För aj aj, och tvi baj!
Han satt i sin grotta så mol allén
och kött var det ont om där.

Men Tom stövlar på med de kängor blå
och sa till trollet: Vad tuggar du på?
Ifrån kyrkogård? Onkel Tims skank så hård,
som skulle ha multnat i graven?
Så gnaven, så skaven!
Sen Tim gick och dog, har åren fått gå,
men han borde allt va' i sin grav än!

Mitt ben jag stal, sa trollfar så hal,
men strunt i en knota från dödmanssal!
Din farbror var död och led alls ingen nöd
och kunde på benet ej sitta!
Jag titta', jag hitta'!
Sitt ben gav han trollfar, gammal och skral,
han behövde ej skanken, jag hitta'.

Men Tom sa så tvär: Ska ditt glupska begär
ge dej rätt utan lov att få handskas så här
med en skank så god utav far mins blod?
Så hit med benet, din spjuver!
Din luver, din tjuver!
För fast han är död, är det hans. Varsågod
och ro hit med skanken, din spjuver!

I stället för ben, sa trollfar och gren,
vill jag ta dej själv och gnaga dej ren!
En bit färskt fläsk smakar sällan besk:
Nu prövar jag tanden på dej, du!
För hej du, ajaj du!
Jag är trött gnaga knotor i trolleträsk,
så nu äter jag middag på dej, du!

Men bäst han sin skatt ville fånga så glatt,
han fann, att hans hand fick just ingenting fatt.
Bäst han satt där så trygg, var Tom bak hans rygg
och gav'en en spark med sin känga!
För slänga, och dänga!
En spark där bak är en lärorik sak
för troll, som glufsa och blänga!

Men mer hårt än sten det är kött och ben
på ett troll, som sitter i grottan allén:
det är som en fot emot bergets rot!
Trolls rumpa är fast, ska du veta!
För reta, och teta!
Och trollfar skratta' åt Tommys hot
och tänkte: Hans tår blir nog heta!

Toms ben var blått när som hem han nått,
hans fot var som lam, kändes alls inte gott.
Men vårt troll satt på lut där det suttit förut
med skanken han stal från den döde.
O öde, den snöde!
Och trollfar han mumsar och vränger sin trut
öve skanken vid bergsbäcks flöde. 
Lotta Olsson
Troll satt allen' på sin gump av sten
och mumsade lugnt på en knota av ben,
som under åren som gått gnagts helt ren,
för kött var det svårt att få tag i.
Gnag i! Drag i!
I en grotta i bergen, där satt han allen',
och kött var det svårt att få tag i.

Där kom så Tom med stövlarna på,
och frågade Troll: »Vad gnager du så?
Det liknar ett smalben av farbror Tims två,
men det borde ligga i kistan.
Sistan! Mistan!
För nu är det längesen Tim sa hej då
och jag trodde han låg i kistan.«

»Min vän«, sa Troll, »kan det spela nån roll?
Visst stal jag väl benet, men vem håller koll?
Din farbror var död som en utpumpad boll,
långt innan jag snodde hans smalben.
Skralben! Kvalben!
Han kan avstå en bit till ett armt gammalt troll,
för han har inget bruk för sitt smalben.«

»Ursäkta«, sa Tom, »att jag lägger mig i,
men du borde inte från bilan gå fri,
när du stulit ett ben från min farbror. Nej, tvi!
Så hit med knotan nu, va!
Hu, va! Tjuva!
För benet är hans och det låter du bli.
Så hit med knotan nu, va!«

»Är du snäll«, sa Troll, med en hånfull grimas,
»kan jag äta dig också, med ljudliga kras.
Lite kött vore verkligen riktigt kalas,
och där står du lägligt framför mig!
För mig! Hör mig!
Adjö, gamla knotor! Och benskankar: sjas!
Där står ju min middag framför mig.«

Men just när han trott sig ha middagen klar,
och grep efter Tom, var han inte alls kvar.
Han var bakom ryggen, det var vad han var,
och sparkade honom i gumpen.
Trumpen! Rumpen!
Det blir, tänkte Tom, till en lärdom han drar,
en spark av en känga i gumpen.

Men hårdare än allting hårt som man mött
är trollet som sitter i bergen slött.
Då finns andra sätt man kan sparka sig trött,
för trollet lär ingenting märka.
Stärka! Värka!
Nu skrattade Troll, för Tom gnydde så sött,
och åt vad hans tår måste märka.

Toms fot har domnat, den sticker och skär,
och kängan är borta och benet så där.
Men Troll han är kvar och helt utan besvär,
med knotan han knyckte så rådigt.
Nådigt! Dådigt!
Trolls gamla gump är sig lik där den är,
och knotan han knyckte så rådigt. 
Sången om Ëarendil   (Bok II, kapitel 1: Många möten)
Song of Eärendil   (Book II, chapter 1: Many Meetings)
Det här är dikten som Bilbo skriver i Rämnedal och sedan deklamerar (eller halvsjunger) för alverna där. Normalt lägger jag inte upp diktöversättningar som inte är färdiga, men bara för den här dikten gör jag ett undantag. Den är så ohyggligt lång och svåröversatt! Jag har redan kämpat med de ...
J. R. R. Tolkien
Eärendil was a mariner
that tarried in Arvernien;
he built a boat of timber felled
in Nimbrethil to journey in;
her sails he wove of silver fair,
of silver were her lanterns made,
her prow was fashioned like a swan,
and light upon her banners laid.

In panoply of ancient kings,
in chainéd rings he armoured him;
his shining shield was scored with runes
to ward all wounds and harm from him;
his bow was made of dragon-horn,
his arrows shorn of ebony,
of silver was his habergeon,
his scabbard of chalcedony;
his sword of steel was valiant,
of adamant his helmet tall,
an eagle-plume upon his crest,
upon his breast an emerald.

Beneath the Moon and under star
he wandered far from northern strands,
bewildered on enchanted ways
beyond the days of mortal lands.
From gnashing of the Narrow Ice
where shadow lies on frozen hills,
from nether heats and burning waste
he turned in haste, and roving still
on starless waters far astray
at last he came to Night of Naught,
and passed, and never sight he saw
of shining shore nor light he sought.
The winds of wrath came driving him,
and blindly in the foam he fled
from west to east and errandless,
unheralded he homeward sped.

There flying Elwing came to him,
and flame was in the darkness lit;
more bright than light of diamond
the fire upon her carcanet.
The Silmaril she bound on him
and crowned him with the living light
and dauntless then with burning brow
he turned his prow; and in the night
from Otherworld beyond the Sea
there strong and free a storm arose,
a wind of power in Tarmenel;
by paths that seldom mortal goes
his boat it bore with biting breath
as might of death across the grey
and long-forsaken seas distressed:
from east to west he passed away.

Through Evernight he back was borne
on black and roaring waves that ran
o'er leagues unlit and foundered shores
that drowned before the Days began,
until he heard on strands of pearl
where ends the world the music long,
where ever-foaming billows roll
the yellow gold and jewels wan.
He saw the Mountain silent rise
where twilight lies upon the knees
of Valinor, and Eldamar
beheld afar beyond the seas.
A wanderer escaped from night
to haven white he came at last,
to Elvenhome the green and fair
where keen the air, where pale as glass
beneath the Hill of Ilmarin
a-glimmer in a valley sheer
the lamplit towers of Tirion
are mirrored on the Shadowmere.

He tarried there from errantry,
and melodies they taught to him,
and sages old him marvels told,
and harps of gold they brought to him.
They clothed him then in elven-white,
and seven lights before him sent,
as through the Calacirian
to hidden land forlorn he went.
He came unto the timeless halls
where shining fall the countless years,
and endless reigns the Elder King
in Ilmarin on Mountain sheer;
and words unheard were spoken then
of folk of Men and Elven-kin,
beyond the world were visions showed
forbid to those that dwell therein.

A ship then new they built for him
of mithril and of elven-glass
with shining prow; no shaven oar
nor sail she bore on silver mast:
the Silmaril as lantern light
and banner bright with living flame
to gleam thereon by Elbereth
herself was set, who thither came
and wings immortal made for him,
and laid on him undying doom,
to sail the shoreless skies and come
behind the Sun and light of Moon.

From Evereven's lofty hills
where softly silver fountains fall
his wings him bore, a wandering light,
beyond the mighty Mountain Wall.
From World's End then he turned away
and yearned again to find afar
his home through shadows journeying,
and burning as an island star
on high above the mists he came,
a distant flame before the Sun,
a wonder ere the waking dawn
where grey the Norland waters run.

And over Middle-earth he passed
and heard at last the weeping sore
of women and of elven-maids
in Elder Days, in years of yore.
but on him mighty doom was laid,
till Moon should fade, an orbéd star
to pass, and tarry never more
on Hither Shores where mortals are;
for ever still a herald on
an errand that should never rest
to bear his shining lamp afar,
the Flammifer of Westernesse. 
Kamelen
Ëarendil var en sjöman fri
i tövan i Arvernien.
Han byggde båt; i Nimbrethil
togs timret till den gärningen.
Dess segel vävts av silver vitt,
av silver smitts lanternors hus,
dess stäv var som en vingad svan
och kring dess fanor stjärneljus.

Av ringväv var hans rustning gjord,
i furstars fordomsdräkt han klätts;
med runor ristats sköldens rund,
så höll den undan egg och spets.
Ett silverharnesk då han bar,
hans båge var av drakars horn,
av ebenholts hans pilar skars,
hans skida var av kalcedon.
Hans svärd av stål var vasst och blankt,
med adamant hans hjälm belagd,
en örnfjäder satt högst på den,
på bröstet blänkte en smaragd.

I månsken, under stjärneflor,
så fjär från Nordens höga strand,
förvillad på förhäxat hav
och gäckad av ett dödlöst land,
från Trånga isens tugga hård
där skugga står på fjällens is,
från avgrundsglöd och brännhet sand,
bort vände han i kvällens dis
på stjärnlös irrfärd skutans gång.
Till slut han kom till Intets natt,
men aldrig såg han strandens glans,
ej land där fanns, och blint, besatt,
han sökte tills av vredens vind
han drevs i blindo, utan hopp
från väst till öst; i yr och skum
han styrde hemåt skutans lopp.

Men Elwing kom i fågelhamn,
en låga fram ur natten skar;
än diamant i dagerns glans,
mer fagert brann den skatt hon bar.
Från Silmarillen skenet kom;
hon stenen om hans änne band,
och dristig i dess trolska ljus
sin stolta skuta vände han.
En storm drog in så vild och fri
som bildats i en annan värld,
en maktens vind i Tarmenel;
den bar på sällsam vandringsfärd
längs vägar aldrig dödlig såg,
på ödslig våg som yrde frän
i dödligt kulen höstlig bläst:
från öst till väst han styrde hän.

Tillbaka genom Evignatt
han drev i svarta vågors dans
tvärs mörka mil och sjunkna skär
som drunknat där förrn dagar fanns,
tills han förnam från pärlestrand
vid världens rand ett evigt spel
av ljuv musik där böljors rull
besköljer guld och blek juvel.
Han såg ett berg i skymningsland,
en glimmerstrand bak dyning där;
såg Valinor och Eldamar,
och sällan var en syn så kär.
En vandringsman ur nattens grepp
han bragt sitt skepp till slut i hamn.
Inunder berget Ilmarin
det glimrar i en kjusas famn
av tornens ljus från Tirions stad
och, skir som glas, dess spegelbild
i Skuggotärn: skön Alvhems prakt,
skön all den trakt han seglat till.

Han fick nu ro från långan färd,
och sånger lärde han i mängd
och höga ting från vises ring,
och vida kring ljöd harpans sträng.
I alviskt vitt han kläddes så
och leddes på en vandringsstråt
tvärs Calacirian av sju ljus
mot sagomsusat land fördolt.
Han nådde till en tidlös hall
där skira faller världens år
i Ilmarin, i fjällhögt slott,
där Äldstedrott evärdligt rår.
Han syner gavs bak jordens rand,
och ord av sanning täljdes där
om mäns och alvers släkten, som
förtäckts för dem som dväljes här.

Han fick ett skepp, ett glittrigt nytt,
av mithril byggt och alvglas fast;
ej åror bröt sjöns spegel blå,
ej segel på dess silvermast.
Men Silmarillen sattes opp
i mastens topp att glimma klar
som livets eld av Elbereth,
som själv berett ett vingars par
för evig och otimlig färd
på himlasfärens tomma hav
bak sols och månes stig; så löd
den digra ödesdom han gavs. 
Åke Ohlmarks
Eärendil, en sjöman stark,
blev strandsatt i Avernien.
I Nimbrethil en timmerbark
han byggt, att ta sig hem igen.
Dess segel vävts av silverväv,
av silver var lanternans hus,
en svan var båtens vita stäv,
dess vimplar strålade av ljus.

I forna kungars vapenprakt
i järnringbrynja själv han står,
med runor han sin sköld belagt
till skydd mot hugg och onda sår.
Hans pilar skars av elfenben,
hans båge täljts av drakhornsspån,
hans pansarväst av silver sken,
svärdsslidan var av kalcedon,
av stål hans klinga, vass och skön,
hans hjälm med adamant belagd:
örnfjädrar smyckade dess krön,
på bröstet sken en stor smaragd.

I stjärnornas och månens ljus
han fjärran drev från nordlig strand
bland vilda vattens trolska brus
långt bortom dag och människors land.
Från trängda isars stön och nöd
med skuggor över vita fjäll,
från ökenbrand och avgrundsglöd
mot stjärnlöst hav han kursen ställt.
I ändlöst mörker drev han kring,
till dess han nådde Intets natt:
av kuster såg han ingenting
i rymd, där ingen gränser satt.
En vredens storm hans skuta drev,
han flydde blint bland vågors skum.
Från väst mot öst han kastad blev
på hemfärd över öde rum.

Då mot hans skepp styrs Elwings flykt,
och ljus i mörkret tändes klart,
en eld som strålar klart och tryggt,
likt diamanter underbart.
Han kröntes med odödligt sken
och Silmaril på ännet brann,
och oförskräckt, med panna ren,
han vände stäven. Fasan svann,
och stark och fri en stormvind kom
från landen bortom havens natt,
Tarmenels vind av styrka, som
mot stiglös vidd igång blev satt.
Mot båten slog dess andedräkt
med dödens makt bland skymningsrev
och öde sjöars midnattsväkt:
från öst mot väst han kastad blev.

Från Evig natt han återkom,
där skräck och svarta vågor mötts,
med sjunken kust i djupet, som
gått under innan dagen fötts –
tills han bland musselreven hör
en ljuv musik vid världens gräns,
där svallets skum mot stranden för
gult guld och ravtångsruskors träns.
Ur skymning steg en hägring klar
av fjärran fjäll i tystnads glans
i Validor, i Eldamar,
långt bortom brottsjöns djävulsdans.
Ur nattens grepp en vandringsman
de vita hamnar nått till slut,
där alvers rikens grönska grann
i glasklar rymd sig bredde ut.
Ilmarins höjder fjärranfrån
åt dalens ljus sin bakgrund gav,
där tornens bloss i Tirion
sig speglade i skuggors hav.

Där vilade han ut en tid,
och forna sånger lärde han:
i visa sagors stilla frid
på gyllne sträng hans finger rann.
I alvers vita skrud han klätts,
och sju ljus framför honom skred,
när han förlorad återgetts
ur calacirisk ångest vred.
Han kom till Tidens ändes hall
där ändlös skimrar årens ström,
där Ålderns konung härska skall
i Ilmarin i evig dröm.
Och ord, dem intet öra hört,
av människors och alvers röst
blev talade, där syner rört
sitt klockspel i de sällas bröst.

Ett nytt skepp de att bygga går
av alvglas och mithrilen klar,
med gyllne stam – ej glättad år,
ej segel silvermasten bar.
Med Silmaril som bloss det far
dess vimpel, röd av livets eld,
av Elbereth en gåva var,
som själv kom ned till stapelns däld,
odödlig vingskrud honom gav
och skänkte honom evig fröjd
att segla över skyars hav
högt ovan sols och månes höjd.

Från Stora fridens forsars brus
i silversprång hans vinge bär
gestalten, likt ett vandringsljus
högt över fjällens barriär.
Från världens gräns han vände om
att finna hem, till möda ny:
han trängde fram i dunklet som
ett irrbloss genom nattlig sky.
Långt ovan alla moln han skred,
en flamma framför solens spann,
men aldrig mera kom han ned
där nordlandsvattnens strömmar rann.

Så över Midgård flykten för
och vinden gråt och jämmer bar,
från kvinnor och från alvers mör
i Äldre tidens svunna dar.
Men på hans hjässa lagts en lott
att – till dess månen bleknat – få,
en evig stjärna, ila blott
och aldrig dödligs hemvist nå.
O härold hög på skymningsstig,
för vilken ingen vila ges,
som bär din lykta framför dig,
ljusbärare från Västerness! 
Lotta Olsson
Earendil var en havets man,
långt borta i Arvernien.
En båt att segla byggde han,
av timmer fällt i Nimbrethil.
Av silver gjordes seglens väv
och dess lanternor likaså,
och som en svan var förens stäv
och flagg och vimplar glittrade.

Han var i åldrig rustning klädd,
och brynja under den, till värn.
Den blanka skölden var försedd
med runor ristade till skydd.
Av drakhorn gjordes bågen hans,
och pilarna av ebenholts,
hans harnesk sken av silverglans
och svärdsskidan var lika blank.
Hans svärd av stål gav mod och hopp,
hans hjälm var gjord av adamant,
en örnplym prydde hjälmens topp,
och på hans bröst satt en smaragd.

Inunder himlens stjärnors hord,
förvillad, styrde han sin kos.
Långt bort från stränderna i nord
och dagarna bland dödliga.
Från tunga isars jämmerdal,
där skuggor skyler fruset berg,
från söderns vidders heta kval,
försvann han fort, och gled iväg
på mörka vatten, vilseledd,
till dess han nådde Intets natt,
där aldrig någon kust blev sedd
och aldrig något ljus man såg.
Han fördes bort av vredens vind,
från väst till öst och utan mål.
Han vände utan varsel, blind,
i skummet hastigt hem igen.

Till möte flög då Elwing snart,
och mörkret tändes upp av ljus,
när hennes halsband brann mer klart
och starkare än diamant.
Hon gjorde silmarillen hans,
och krönte pannan med dess ljus,
och nu när ingen fruktan fanns,
så styrde skeppet åter ut.
Från Annorvärlden bortom allt,
när natten sänkt sig, kom en storm,
som blåste envist starkt och kallt,
en maktens vind i Tarmenel.
Den bar hans båt med iskall by,
som döden själv, på gråa hav,
dit ingen dödlig skulle fly,
från öst till väst försvann han så.

Han bars igenom Evignatt
på svarta vågor många mil,
där ljuset aldrig hann ifatt
och land blev hav i svunnen tid.
Tills han förnam på pärlors rev,
vid världens slut, musik som ljöd,
där guld och ädelstenar blev
av vågor evigt vaggade.
Han såg hur berget tyst stod opp,
där skuggor omger Valinor,
och det finns bortom haven hopp
om att få skåda Eldamar.
Han hade äntligt nått sin hamn
och sluppit undan nattens grepp,
i alvers land, dess gröna famn
och friska luft, där Tirions torn,
som lystes upp, har glasets färg
och skimrar i sin djupa dal
inunder Ilmarin, dess berg,
och speglar sig i Skuggotärn.

Nu slapp han irra mera kring.
Han hörde många sånger där
och underverk och stora ting,
och gyllne harpor spelade.
I alviskt vitt bekläddes han,
och sju ljus sändes före ut,
när han till gömda land försvann
igenom Calacirian.
Han kom dithän där tiden flyr
och år som guldlöv faller ner,
och äldste kungen evigt styr,
i Ilmarin, på berget brant.
Han hörde aldrig hörda ord,
av folk från mäns och alvers släkt,
och såg vad annars på vår jord
är syner som förvägras oss.

Där byggde man ett helt nytt skepp
av mithril och av alviskt glas,
som saknade båd' årors grepp
och segel på sin silvermast.
Och silmarillen lyste lätt
hans väg, och brann som flagg av eld.
Den sattes dit av Elbereth,
som hade gjort till honom ett
evinnerliga vingars par,
och evigt dömde honom till
att segla himlars hav, som bar
långt bortom sol och månes ljus.

Från Evigkvällens kullars bryn,
med mjuka silvervattenfall,
så bars han, som ett bloss i skyn,
förbi den stora bergväggen.
Från världens ände styrde han,
och längtade att återse
sitt hem, när skuggorna försvann.
I brand, så som en stjärna klar,
högt över molnen kom han, som
ett fjärran ljus på solens plats,
ett under innan dagen kom,
där Norlands gråa vatten rann.

Och över Midgård kom han så,
där alvjungfrurs och kvinnors gråt
till honom nådde tydligt då,
i äldre tid, i flydda dar.
Men han var dömd till stjärnans brand,
tills månen blekts på ständig flykt,
och aldrig vistas mera bland
de dödliga vid Midgårds kust.
Och aldrig vila någonting,
på evigt uppdrag utan slut:
att bära ljuset vida kring,
Flammifer från Västerness. 
Boromirs gåta   (Bok II, kapitel 2: Elronds rådslag)
Boromir's Riddle   (Book II, chapter 2: The Council of Elrond)
Detta är versen som Boromir deklamerar under Elronds rådslag: spådomen som Faramir och han fått höra i drömmen. Versmåttet här är lite lurigt. Första raden rimmar inte med tredje utan först med femte raden. Tredje i sin tur rimmar med sjunde. Men raderna rimmar ändå nästan – broken rimmar näs ...
J. R. R. Tolkien
Seek for the Sword that was broken:
In Imladris it dwells;
There shall be counsels taken
Stronger than Morgul-spells.
There shall be shown a token
That Doom is near at hand,
For Isildur's Bane shall waken,
And the Halfling forth shall stand. 
Kamelen
Söken det svärd som var brutet:
Imladris dväljes det i;
där finnas råden som saknas,
mer starka än Morguls magi.
Ett tecken skall båda om slutet,
att domens dag är när,
ty Isildurs bane skall vakna
och halvlingens stund vara här. 
Åke Ohlmarks
Sök det svärd, som vart brutet!
det finns på Imladris mark.
Rådslags väg vi ej sakna,
än Morguls trolldom mer stark.
Tecken stunda mot slutet,
att domen kommer med hast:
Isildursbane skall vakna
och halvlängdsmannen stå fast. 
Lotta Olsson
Sök efter svärdet som bräcktes:
i Imladris står det dig bi.
Råd skall överräckas,
med mer makt än Morguls magi.
Snart skönjer vi tecknet som väcktes,
att ödestimman är snar,
ty Isildurs bane skall väckas,
och halvlingens ställning stå klar. 
En vinterns varning   (Bok II, kapitel 3: Ringen vandrar söderut)
Warning of Winter   (Book II, chapter 3: The Ring Goes South)
Detta är dikten som Bilbo reciterar när hobblarna samtalar i Rämnedal efter Elronds rådslag, och det börjar se ut som om de blir tvungna att påbörja sin vidare resa söderut mitt i vintern. Jag har som synes utgått från Ohlmarks version och inte ändrat så mycket. Mitt byte av "skogen" till "vi ...
J. R. R. Tolkien
When winter first begins to bite
and stones crack in the frosty night,
when pools are black and trees are bare,
'tis evil in the Wild to fare. 
Kamelen
När vinterns tand i jord blir satt
och stenar sprängs i frostig natt,
när träd är kalt och göl är grå,
då är det ont i vildmark gå. 
Åke Ohlmarks
När vinterns tand i jord blir satt
med stenars knäpp i frostig natt
och kala träd och gölar grå,
då är det ont i skogen gå. 
Lotta Olsson
När vintern tar i världen fatt
och stenar sprängs i frostig natt,
när göl är svart och trädgren bar,
då är det ont för den som far. 
Bilbos sång   (Bok II, kapitel 3: Ringen vandrar söderut)
Bilbo's Song   (Book II, chapter 3: The Ring Goes South)
Det här är sången som Bilbo sjunger för sig själv när han just har tagit avsked av Frodo i Rämnedal inför Brödraskapets avfärd. Det här är vid första anblicken en lätt dikt att översätta, eftersom det bara är varannan rad som rimmar. Tolkien rimmar visserligen (åtminstone nästan) mellan rad e ...
J. R. R. Tolkien
I sit beside the fire and think
of all that I have seen,
of meadow-flowers and butterflies
in summers that have been;

Of yellow leaves and gossamer
in autumns that there were,
with morning mist and silver sun
and wind upon my hair.

I sit beside the fire and think
of how the world will be
when winter comes without a spring
that I shall ever see.

For still there are so many things
that I have never seen:
in every wood in every spring
there is a different green.

I sit beside the fire and think
of people long ago,
and people who will see a world
that I shall never know.

But all the while I sit and think
of times there were before,
I listen for returning feet
and voices at the door. 
Kamelen
Vid brasans sken jag tänker på
allt skönt som mött min blick,
på fjärilar och blomsterprakt
om somrarna som gick.

På gula löv och spindelväv
om hösten gångna år,
med morgondis och silversol
och vinden i mitt hår.

Vid brasans sken jag tänker på
hur världen artar sig
när vintern inte längre följs
av någon vår för mig.

För ännu finns så mycket kvar
att skåda som är skönt,
och varje skog har varje vår
en annan ton av grönt.

Vid brasans sken jag tänker på
allt folk i flydda da'r,
och folk som kommer till en värld
där inte jag finns kvar.

Men medan så jag tänker på
allt det som hände förr,
jag lyssnar efter lätta steg
och röster vid min dörr. 
Åke Ohlmarks
Vid härdens eld jag tänker på
att världen är så grann,
på fjärilar och blommor små
i somrar som försvann.

På gula löv och spindelväv
i höstar år från år
med morgondimma silversträv
och vinden i mitt hår.

Vid härdens eld min tanke går
till hur sig världen ter,
när vinter ej mer följs av vår,
en vår mitt öga ser.

Ty ännu finns i världens rund
så mycket vackert kvar,
och varje vår och varje lund
sin egen grönska har.

Vid härdens eld jag tänker på
det folk som levde förr
och dem som i en värld skall gå,
som stängt för mig sin dörr.

Men medan så jag tänker på
den tid som fanns förut,
jag lyssnar efter fötter små
och röster vid min knut. 
Lotta Olsson
Vid elden går min tanke till
hur mycket jag har sett,
till gångna somrars ängsblommor
och fjärilsfladder lätt.

Till gula löv och spindelväv
om hösten flydda år,
med morgondis och silversol
och vinden i mitt hår.

Vid elden går min tanke till
hur världen väl består,
när vintern inte följs, för mig,
av någon mera vår.

Ty mycket har jag kvar att se,
som väntar någonstans:
varenda skog har varje vår
en egen grön nyans.

Vid elden går min tanke till
de många före mig,
och dem som kommer, och den värld
som då gestaltar sig.

Men alltmedan min tanke går
till allt som hände förr,
så lyssnar jag, i hopp om steg
och röster vid min dörr. 
Sången om Durin   (Bok II, kapitel 4: En färd i mörkret)
Song of Durin   (Book II, chapter 4: A Journey in the Dark)
Detta är den sång som Gimli sjunger i Moria. Ohlmarks tolkning är ömsom vin, ömsom vatten. En del passager är riktigt bra, t ex den som börjar "För Durins folk fanns då ej nöd", som jag nästan oförändrad har infogat i min version. Men på andra ställen tar han sig för stora friheter ("elfenben ...
J. R. R. Tolkien
The world was young, the mountains green,
No stain yet on the Moon was seen,
No words were laid on stream or stone
When Durin woke and walked alone.
He named the nameless hills and dells;
He drank from yet untasted wells;
He stooped and looked in Mirrormere,
And saw a crown of stars appear,
As gems upon a silver thread,
Above the shadow of his head.

The world was fair, the mountains tall,
In Elder Days before the fall
Of mighty kings in Nargothrond
And Gondolin, who now beyond
The Western Seas have passed away:
The world was fair in Durin's Day.

A king he was on carven throne
In many-pillared halls of stone
With golden roof and silver floor,
And runes of power upon the door.
The light of sun and star and moon
In shining lamps of crystal hewn
Undimmed by cloud or shade of night
There shone for ever fair and bright.

There hammer on the anvil smote,
There chisel clove, and graver wrote;
There forged was blade, and bound was hilt;
The delver mined, the mason built.
There beryl, pearl, and opal pale,
And metal wrought like fishes' mail,
Buckler and corslet, axe and sword,
And shining spears were laid in hoard.

Unwearied then were Durin's folk
Beneath the mountains music woke:
The harpers harped, the minstrels sang,
And at the gates the trumpets rang.

The world is grey, the mountains old,
The forge's fire is ashen-cold
No harp is wrung, no hammer falls:
The darkness dwells in Durin's halls
The shadow lies upon his tomb
In Moria, in Khazad-dûm.
But still the sunken stars appear
In dark and windless Mirrormere;
There lies his crown in water deep,
Till Durin wakes again from sleep. 
Kamelen
Så gröna bergen, världen ny
och obefläckad månens hy,
det fanns ej ord för ström och sten
när Durin vaknade allen.
Han namngav namnlös höjd och dal,
han drack ur orörd källa sval.
Han såg i Spegeltärnens damm
en stjärnekrona tona fram:
ett silverband med ädelsten
som över hjässans skugga sken.

Så höga bergen, världen grann,
i äldre tid, då än man fann
höga kungar som höll stånd
i Gondolin och Nargothrond,
som bortom havet nu fått frid:
världen var skön på Durins tid.

I pelarsalars stengemak
med silvergolv och gyllene tak
en kung på snidad tron han var,
och porten maktens runor bar.
Och lyktor av kristall där fanns
med stjärnors, sols och månes glans
som ej i moln och natt försvann
men evigt ljust och vackert brann.

Där hammaren mot städet drev,
där mejseln klöv och stickeln skrev,
där svärdet smiddes, hjaltet gjöts
och mur blev byggd och malmen bröts.
Opal, beryll, safir, spinell,
pansar smitt som fiskars fjäll,
sköld och harnesk, yxa, lans
och svärd bland bergets skatter fanns.

För Durins folk fanns då ej nöd,
i bergens djup musiken ljöd,
och skalder sjöng och harpor sang,
vid portarna trumpeter klang.

Så gamla bergen, världen grå,
och kall och tom ses smedjan stå.
Ej hammarslag, ej harpas ton,
i mörker står nu Durins tron.
I skuggor höljs hans vilorum
i Moria, i Khazad-dûm.
Men ännu tonar stjärnor fram
i Spegeltärnens mörka damm.
I djupet bidar kronan än
tills Durin vaknar upp igen. 
Åke Ohlmarks
Jorden var ung, grön fjällets spets
och ingen fläck i månen setts,
och ej fanns ord för ström och sten,
när Durin vandrat här allen.
Han namn gav höjd och namn gav dal,
han drack av orörd källa sval
och såg i Spegeltjärnens damm
en stjärnekrona blixtra fram
likt silverband med ädelsten,
som över Durins hjässa sken.

Jorden var skön, hög fjällets kam
i forntid före fallets skam,
då kungar satt i Nargothrond
och ännu Gondolin höll stånd,
som bortom haven sen vann frid,
Jorden var skön på Durins tid.

En kung på tron av elfenben
i pelarsal av huggen sten
med guldtak med smaragdehörn
och maktens runor över dörrn -
och månes, sols och stjärnors glans
i bergkristaller samlad fanns,
som skymda ej av moln och natt
till lampor man i salen satt.

Där hammaren mot städet klang
och stickeln skrev och mejseln klang,
och hjalt vart nitat, klinga smidd,
mur byggd och sprängd vart schaktets vidd.
Opal, beryll och pärlor blå,
metall med fiskfjällsteckning på,
sköld, harnesk, yxor, svärd och lans
bland arsenalens skatter fanns.

För Durins folk fanns då ej nöd,
i bergens djup musiken ljöd,
och skalden sjöng och harpan sang,
vid portarna trumpeten klang.
Jorden är grå nu, fjället dött,
ej ässjans eld sen sekler glött,
ej harpslag hörs, ej släggas fall,
i mörker vilar Durins hall.
Hans grav bland skuggor ruvar skum
i Moria, i Khazad-dûm.
Men stjärnor, sjunkna längesen,
ur Spegeltjärnen lysa än,
och kronan bidar än den tid,
då Durin väcks ur gravens frid. 
Lotta Olsson
Vår värld var ung och berget grönt,
och månen lyste klart och skönt,
för ström och sten fanns inga ord,
när Durin väcktes till vår jord.
Han namngav namnlös höjd och dal,
han drack ur orörd källa sval.
Han kom till Spegeltärn och såg
hur stjärnor i en krona låg,
som pärlor i en silverkrans,
som syntes kröna hjässan hans.

Vår värld var god och löften höll,
i äldre tid, tills kungar föll
i Gondolin och Nargothrond,
och sen mot västerns hav höll stånd.
Men god var ännu världen vid,
för längesen, på Durins tid.

Han var en kung, en tron hans plats,
i pelarsalars stenpalats,
med silvergolv och guldtaks prakt,
och dörrens runor, med sin makt.
Där sken för evigt stjärnan klar,
och sol och måne dröjde kvar
i lyktor med kristall runtom,
som aldrig skymts när natten kom.

Där mötte slägga städ, och där
graverades och höggs isär,
där smiddes svärd och bands och knöts,
där byggdes, böjdes, bars och bröts.
Beryll och pärlor och opal,
metall som fiskfjäll, blank och sval,
och sköldar, harnesk, svärd och spjut:
allt samlades på hög förut.

Och Durins folk var starkt som få,
musik sjöd upp ur bergen då,
till harpans klang steg barders sång,
trumpeter genljöd gång på gång.

Vår värld är grå och berget nött,
i smedjans djup har elden dött.
Förbi är sång och hammarslag,
där Durin bott gryr ingen dag.
I skuggor höljs hans vilorum
i Moria, i Khazad-dûm.
Än skymtar sjunkna stjärnors glans
i Spegeltärn, dess silverkrans,
i mörka djupet som förut,
tills Durins långa sömn är slut. 
Sången om Nimrodel   (Bok II, kapitel 6: Lothlórien)
Song of Nimrodel   (Book II, chapter 6: Lothlórien)
Detta är sången som Legolas sjunger för Ringsällskapet i Lothlórien, invid strömmen med samma namn. Kanske är jag orättvis, men jag tycker faktiskt att den här dikten, som en av ytterst få i ringsagan, är direkt dålig. Metern är enkel på gränsen till banal, vilket inte nödvändigtvis behöver v ...
J. R. R. Tolkien
An Elven-maid there was of old,
A shining star by day:
Her mantle white was hemmed with gold,
Her shoes of silver-grey.

A star was bound upon her brows,
A light was on her hair
As sun upon the golden boughs
In Lórien the fair.

Her hair was long, her limbs were white,
And fair she was and free;
And in the wind she went as light
As leaf of linden-tree.

Beside the falls of Nimrodel,
By water clear and cool,
Her voice as falling silver fell
Into the shining pool.

Where now she wanders none can tell,
In sunlight or in shade;
For lost of yore was Nimrodel
And in the mountains strayed.

The elven-ship in haven grey
Beneath the mountain-lee
Awaited her for many a day
Beside the roaring sea.

A wind by night in Northern lands
Arose, and loud it cried,
And drove the ship from elven-strands
Across the streaming tide.

When dawn came dim the land was lost,
The mountains sinking grey
Beyond the heaving waves that tossed
Their plumes of blinding spray.

Amroth beheld the fading shore
Now low beyond the swell,
And cursed the faithless ship that bore
Him far from Nimrodel.

Of old he was an Elven-king,
A lord of tree and glen,
When golden were the boughs in spring
In fair Lothlórien.

From helm to sea they saw him leap,
As arrow from the string,
And dive into the water deep,
As mew upon the wing.

The wind was in his flowing hair,
The foam about him shone;
Afar they saw him strong and fair
Go riding like a swan.

But from the West has come no word,
And on the Hither Shore
No tidings Elven-folk have heard
Of Amroth evermore. 
Kamelen
En alvmö fanns i Lóriens land,
så skön som stjärnan klar:
en mantel vit med guldprydd rand
och silverskor hon bar.

En stjärna uppå ännet sken,
ett ljus i hennes hår,
likt solen på en gyllene gren
i Lóriens fagra vår.

Med utsläppt hår och snövit hud
hon sprang så fri åstad;
hon svävade, en vindens brud,
så lätt som lindens blad.

Invid den klara Nimrodel,
där fallet vällde fram,
likt silver hennes stämma säll
föll i den blanka damm.

Men Nimrodel ej setts igen,
i solsken eller regn,
ty hon försvann för länge sen,
gick vill i bergens hägn.

I bergets lä i hamnen grå
ett alvskepp låg förtöjt,
som väntat många dagar på
den mö som länge dröjt.

En nattlig storm från Nordanland
drog ned med höga tjut,
och blåste skeppet bort från strand
på havets böljor ut.

När dagen kom sågs inget land,
i grått sjönk bergen ned
bak skumbekrönta vågors rand
där vinden yrde vred.

När Amroth såg hur kusten svann
i fjärran, olycksäll
sitt falska skepp fördömde han
som svikit Nimrodel.

En alvkung över skog och ängd
han var för länge sen,
när vårlig gren stod guldbemängd
i fagra Lórien.

Från lyfting sågs han ta ett språng
som pil från bågen går;
han dök i djupa böljors gång
som mås i vattnet slår.

I solblänkt skum på vågens krön,
hans hår stod som en man;
mot fjärran red han stark och skön
på havet som en svan.

Men inget bud från Västern förts
till Hitre stranden in,
och inget mer hos alvfolk hörts
om Amroth någonsin. 
Åke Ohlmarks
I flydda dar en älva fanns,
hon sken som stjärnan klar:
av guld var hennes mantelfrans
och silverskor hon bar.

På pannan brann en stjärnerad,
ett ljus i hennes hår,
likt solens lek bland gyllne blad
i Lóriens fagra vår.

Med vita lemmar, hårsvall tätt
hon var så fri och ren
och sprang i vinden fagert lätt
som löv på lindegren.

Där Nimrodel klart kylig höll
sin kurs bland forsar fram,
likt silver hennes stämma föll
i skogens spegeldamm.

Var nu hon finns, vet ingen väl –
i sol, i mörker tätt –
sen glömd, förlorad, Nimrodel
till bergen sig begett.

Och alvers skepp i hamnen grå
i lä av klippans rand
så många dagar väntat på
den mön vid havets strand.

En nattlig storm från nordanland
for ned, ett tjut där gavs –
och skeppet drev från alvers strand
med ebben ut till havs.

När gryning kom, var kusten skymd,
i grått sjönk bergen ned
långt bortom vita vågors rymd
och sjön som vräkte vred.

Och Amroth såg dess sista kant
försvinna före kväll,
förbannande de falska spant,
som svikit Nimrodel.

Som älvakung han fordom rått
och haft vart träd till vän,
när vårens lövverk gyllne stått
i vårt Lothlórien.

Från lyfting han i havet lopp
som pil från båge far
och skar den vreda böljans topp
likt mås på vingars par.

För vinden fladdrade hans hår,
en skumstänkt lejonman,
tills han försvann i solblänksspår
i fjärran likt en svan.

Från väster ingen budskap fört,
och här har ej ett ljud
vår dystra öststrands alver hört
om Amroth och hans brud. 
Lotta Olsson
Det var en gång en alvmö huld,
förtjusande som få,
med mantelfållen sydd i guld
och skorna silvergrå.

I hennes blick en stjärnas sken,
i hennes hår en brand,
som solen på en gyllne gren
i Lóriens fagra land.

Och hennes kropp var vit och nätt,
och hon var fri och glad.
Hon rörde sig i vinden lätt,
som lindens skira blad.

Vid Nimrodel, där vattnet klart
och kallt sågs välla fram,
rann hennes röst som silver snart
i vattnets blanka damm.

Var finns hon nu? Vem anar var?
Vi anar ingenting.
Ty hon försvann i flydda dar
och gick i bergen kring.

Ett alvskepp låg i hamn förtöjt,
i lä som berget gav,
och väntade, om än hon dröjt,
invid det vida hav.

En nattlig vind från norrönt land
tog fart och tjöt och slet,
och skeppet drevs från alvers strand
och ut i ovisshet.

När dagen grydde, blek och stum,
var land och berg förbi,
och allt var hav och svall av skum
och vågors raseri.

När Amroth såg hur kusten var
förbleknad inom kort,
fördömde han det skepp som bar
från Nimrodel och bort.

En alvers kung av träd och dal
var han för längesen,
när våren bjöd en gyllne sal
i ljuvt Lothlórien.

Han hoppade, och alla såg,
som pilen, lätt och fort,
och dök djupt under väldig våg,
som tärnan ofta gjort.

Nu yrde skum i vinden vred,
hans hår stod som en man.
De såg i fjärran hur han red
på vågen som en svan.

Från väst har ännu inget hörts,
och till den kust vi ser
har aldrig något budskap förts
om Amroth något mer. 
Frodos klagosång över Gandalf   (Bok II, kapitel 7: Galadriels spegel)
Frodo's Lament for Gandalf   (Book II, chapter 7: The Mirror of Galadriel)
Detta är sången eller dikten (det är något oklart om han sjunger eller deklamerar den) som Frodo komponerar i Lothlórien till minne av Gandalf och återger för Sam. Sista versen är Sams tillägg: han tycker att Frodo borde nämna något om Gandalfs fyrverkerier också. Båda mina föregångare har bl ...
J. R. R. Tolkien
When evening in the Shire was grey
his footsteps on the Hill were heard;
before the dawn he went away
on journey long without a word.

From Wilderland to Western shore,
from northern waste to southern hill,
through dragon-lair and hidden door
and darkling woods he walked at will.

With Dwarf and Hobbit, Elves and Men,
with mortal and immortal folk,
with bird on bough and beast in den,
in their own secret tongues he spoke.

A deadly sword, a healing hand,
a back that bent beneath its load;
a trumpet-voice, a burning brand,
a weary pilgrim on the road.

A lord of wisdom throned he sat,
swift in anger, quick to laugh;
an old man in a battered hat
who leaned upon a thorny staff.

He stood upon the bridge alone
and Fire and Shadow both defied;
his staff was broken on the stone,
in Khazad-dûm his wisdom died.

Sam's verse:

The finest rockets ever seen:
they burst in stars of blue and green,
Or after thunder golden showers
came falling like a rain of flowers. 
Kamelen
När Sysslets afton sänkt sig grå
hans fotsteg ljöd mot Kullens jord;
förrn gryning sågs han åter gå
på färd mot fjärran utan ord.

Från Villmark bort till västerstrand,
från norr till söder, brett och vitt,
i lönndörr, genom drakars land
och dunkla skogar gick han fritt.

Med dvärg och hobble, alv och man,
med sparv på gren och djur i hål,
med alla väsen talte han
på deras eget tungomål.

Ett dödligt svärd, en helarhand,
av bördor nedtyngd, trött och tärd;
en tordönsröst, en facklas brand,
en pilgrim på oändlig färd.

Med furstlig vishet råd han gav,
snar till vrede, snar till skratt;
han stödde sig på knotig stav,
en gammal man i sliten hatt.

Han stod där uppå bron allen,
mot Eld och Skugga strid han tog;
hans stav blev bräckt mot valvets sten,
i Khazad-dûm hans visdom dog.

Sams vers:

Det grannaste fyrverkeri,
med blå och gröna stjärnbloss i,
och efter gyllne åskas dunder,
ett regn av blommor föll därunder. 
Åke Ohlmarks
När dag i Fylke afton blev,
mot Kullen vart hans gång förspord:
förrn gryning kom, han åter klev
till ändlös vandring, utan ord.

Från Vildmark hän mot Havets sång,
från norr till söderns kullars värld,
bland drakbon, genom dunkla prång,
i mörka skogar gick hans färd.

Med människa, alv och hob och dvärg,
med dödligt som odödligt folk,
med sparv på gren och best i berg
han språkat hemligt, utan tolk.

Ett dödens svärd, en läkdomshand,
en rygg som böjts under sin last,
en hornfanfar, en varningsbrand,
en pilgrim utan ro och rast.

En kung i visdom, råd han gav,
så snabb till vrede som till skratt,
jämt lutad mot sin vandringsstav,
en gubbe grå i spetsig hatt.

Han stod på bron så helt allén
och slogs mot eld och skugga skum:
hans stav var bräckt mot djupets sten,
hans visdom dog i Khazad-dûm.

Sams vers:

Raketer fina städs han tänt
som blå och gröna stjärnor sänt,
och efter gyllne dunderknall
det kom ett regn av blommors fall. 
Lotta Olsson
När kvällen kom till Fylke, grå,
så ljöd från Kullens slänt hans steg,
han gav sig av i mörkret på
en resa om vars mål han teg.

Från öde vidd till västerns strand,
från nordlig slätt till sydlig topp,
igenom dunkla skogars land
och drakens håla, utan stopp.

Med dvärg och hobbit, alv och man,
med djur och odjur i sitt hål:
med varje väsen talte han,
på deras eget tungomål.

Ett vådligt svärd, en helarhand,
en rygg som under bördan vek,
en tordönsröst, en facklas brand,
en vägens pilgrim, trött och blek.

En kung av vishet var han då,
och snar till vrede och till skratt.
En gammal man som valt att gå
med vandringsstav och stukad hatt.

Han stod på bron och vek från nu
för eld och skugga ej en tum;
mot stenen slogs hans stav itu,
hans vishet dog i Khazad-dûm.

Sams vers:

Det grannaste fyrverkeri:
en stjärnors grönblå symfoni,
som åska följt av guldkaskader,
ett regn av gyllne blom och blader. 
Galadriels sång om Eldamar   (Bok II, kapitel 8: Farväl till Lórien)
Galadriel's Song of Eldamar   (Book II, chapter 8: Farewell to Lórien)
Detta är sången som Galadriel sjunger från sin svanbåt när hon och Celeborn tar avsked av Sällskapet, som just skall lämna Lothlórien. Låt mig börja med att be om ursäkt för "Stockholmsrimmet" vred/träd. Jag skäms en aning! Men det kändes så pass viktigt för den poetiska tonen att få trädet s ...
J. R. R. Tolkien
I sang of leaves, of leaves of gold, and leaves of gold there grew:
Of wind I sang, a wind there came and in the branches blew.
Beyond the Sun, beyond the Moon, the foam was on the Sea,
And by the strand of Ilmarin there grew a golden Tree.
Beneath the stars of Ever-eve in Eldamar it shone,
In Eldamar beside the walls of Elven Tirion.
There long the golden leaves have grown upon the branching years,
While here beyond the Sundering Seas now fall the Elven-tears.
O Lórien! The Winter comes, the bare and leafless Day;
The leaves are falling in the stream, the River flows away.
O Lórien! Too long I have dwelt upon this Hither Shore
And in a fading crown have twined the golden elanor.
But if of ships I now should sing, what ship would come to me,
What ship would bear me ever back across so wide a Sea? 
Kamelen
Jag sjöng om löv, om löv av guld, och löven växte fram:
om vind jag sjöng, och vinden kom och drog kring gren och stam.
Långt bortom måne, bortom sol gick havets bölja vred;
på stranden invid Ilmarin, där stod ett gyllene träd.
I Evigaftons stjärneljus i Eldamar det sken,
i Eldamar vid Tirion, vid murarna av sten.
Där gyllenlöven länge växt på vittförgrenta år,
men alver hitom Söndrans hav nu gråter bitter tår.
O Lórien! I vinterns tid blir dagen kal och kort;
i floden faller löven ned och bärs av strömmen bort.
O Lórien! För länge jag på Hitre stranden går,
och kronan bleknar som jag band av gyllene elanor.
Men sjunger jag en sång om skepp, vad skepp skall höra den,
vad skepp nu över vida hav skall ta mig hem igen? 
Åke Ohlmarks
Jag sjöng om löv, om löv av guld, om gyllne löv i dans,
jag sjöng om vind, som styrde in mot breda grenars krans.
Men bortom måne, bortom sol med vredens skum gick sjön:
vid stranden utav Ilmarin där står en gyllenlönn.
Den lyste under stjärnorna vid aftonlandets hall,
i Eldamar vid Tirions, den vita borgens, vall.
Där gyllenlöven länge skälvt i vittförgrenta år,
men bortom havet faller här de glömda alvers tår.
O Lórien, nu är vintern här med dag så kal och kort,
med lövens fall i floden, som av strömmens arm bärs bort.
O Lórien, alltför länge på vår dömda strand jag går
och kransen vissnar kring mitt hår av gyllne elanor.
Men sjunger jag om segel, säg, vad skepp kan ge mig fri
och ta mig hem på vredgat hav vid storms och måsars skri?  
Lotta Olsson
Jag sjöng om blad, om blad av guld, och blad av guld kom fram.
Jag sjöng om vind, och vinden kom, och ven kring gren och stam.
Och bortom sol och månes glans sågs havet skumma vitt,
vid Ilmarin, vid kusten, växte gyllne trädet fritt.
Det lyste under Evigkvällens stjärnor där det var,
vid murarna till Tirion, i alvers Eldamar.
De gyllne bladen prunkar där, alltmer för varje år,
men här, långt bortom haven, är vår gråt och ledsnad svår.
O, Lórien! I vinterns tid gryr dagen kal och kort,
och strömmen bär de blad som föll och floden rinner bort.
O, Lórien! I evighet har jag nu vistats här,
och bundit mig en bleknad krans av guldblom, som jag bär.
Men om jag sjöng om skepp idag, var blir det skeppet av,
var finns det skepp som bär mig hem långt över vida hav?  
Klagosång för Boromir   (Bok III, kapitel 1: Boromirs avfärd)
Lament for Boromir   (Book III, chapter 1: The Departure of Boromir)
Det här är sången som Aragorn och Legolas sjunger till Boromirs minne när de just har skickat i väg hans kropp nedför Raurosfallen i en alvbåt. Detta är nog en av mina största favoriter bland dikterna i LotR. Det är ett väldigt vackert språk i den, och den manar fram många poetiska bilder. Fö ...
J. R. R. Tolkien
Through Rohan over fen and field where the long grass grows
The West Wind comes walking, and about the walls it goes.
'What news from the West, O wandering wind, do you bring to me tonight?
Have you seen Boromir the Tall by moon or by starlight?'
'I saw him ride over seven streams, over waters wide and grey;
I saw him walk in empty lands, until he passed away
Into the shadows of the North. I saw him then no more.
The North Wind may have heard the horn of the son of Denethor.'
'O Boromir! From the high walls westward I looked afar,
But you came not from the empty lands where no men are.'

From the mouths of the Sea the South Wind flies, from the sandhills and the stones;
The wailing of the gulls it bears, and at the gate it moans.
'What news from the South, O sighing wind, do you bring to me at eve?
Where now is Boromir the Fair? He tarries and I grieve.'
'Ask not of me where he doth dwell – so many bones there lie
On the white shores and the dark shores under the stormy sky;
So many have passed down Anduin to find the flowing Sea.
Ask of the North Wind news of them the North Wind sends to me!'
'O Boromir! Beyond the gate the seaward road runs south,
But you came not with the wailing gulls from the grey sea's mouth.'

From the Gate of Kings the North Wind rides, and past the roaring falls;
And clear and cold about the tower its loud horn calls.
'What news from the North, O mighty wind, do you bring to me today?
What news of Boromir the Bold? For he is long away.'
'Beneath Amon Hen I heard his cry. There many foes he fought.
His cloven shield, his broken sword, they to the water brought.
His head so proud, his face so fair, his limbs they laid to rest;
And Rauros, golden Rauros-falls, bore him upon its breast.'
'O Boromir! The Tower of Guard shall ever northward gaze
To Rauros, golden Rauros-falls, until the end of days.' 
Kamelen
Från Rohan över fält och fly, där högt gräs gror,
där vandrar Västanvinden, omkring murarna den snor.
"Vad nytt från väst, o vandrarvind, bär du i timmen sen?
Har du sett Boromir den höge under stjärnors sken?"
"Jag såg hans ritt över strömmar sju, över vida vatten grå;
på vandring genom öde länder såg jag honom gå.
I Nordens skuggor svann han bort, där slutar alla spår.
Månn Nordanvinden hört hans horn, denne son av Denethor."
"O Boromir! Från högan mur min blick mot väster for,
men du kom ej från de öde land där män ej bor."

Från sanddyn och sten vid havets kust friskar Sunnanvinden i;
den jämrar sig vid porten och för med sig måsars skri.
"Vad nytt från syd, o suckans vind, bär du i kvällen, säg?
Var är nu Boromir den fagre? Ty han fattas mig."
"Spörj inte mig – så många ben där vitnar under skyn
på ljusan strand och mörkan strand vid stormig böljas bryn;
så många ned längs Anduin till havet sökte sig.
Låt Nordanvinden svara för dem Nordan sänder mig!"
"O Boromir! Från porten går en väg mot Söderns strand,
men du kom ej med måsars skri från grått havs rand."

Från Kungaport, från fallens dån, drar Nordanvinden kall;
kring torn och mur den ropar likt ett stort horns skall.
"Vad nytt från nord, o starka vind, bär du i dag, min vän?
Vad nytt om Boromir den tappre? Ty han dröjer än."
"Under Amon Hen jag hört hans rop, mot många där han stred.
Hans kluvna sköld, hans brutna svärd de bar till vattnet ned.
Till ro han lades, stolt och skön; ej mer jag hört hans röst.
Och Rauros, gyllene Raurosfall, bar honom vid sitt bröst."
"O Boromir! Nu Väktens torn mot norr skall blicka ut
mot Rauros, gyllene Raurosfall, tills tiden når sitt slut." 
Åke Ohlmarks
Kring äng och myr i Rohan, där det höga gräset gror,
far västanvinden dansande och upp mot muren snor.
– Vad nytt från väst, du vandrarvind, när nattens dok är brett?
Har Boromir den höge du i stjärnors skimmer sett?
– Jag såg han red i strömmar sju där gråa vattnen rann
och vandrade i öde land tills slutligt han försvann:
till skuggorna i norr har honom natten undanfört,
men Denethors och hornets son väl nordanvinden hört. –
Från höga muren, Boromir, mot västerns vidd vi ser,
från öde utdött land du vänder aldrig åter mer.

Från havets kuster sunnanvind, från sand och stenar, flyr
med måsars skri i vingens brus, vid stadens port den gnyr.
– Du suckars vind, vad nytt från söder för du till vår borg?
Sågs Boromir den fagre där? Vi bidar här i sorg. –
– Spörj inte mig! Så många ben där vilar utan ly
på vitan strand, på svartan strand inunder stormens sky.
Så mången båt längs Anduin ned sin stäv mot havet vänt:
spörj nordanvinden om de män som nordan till mig sänt! –
Från porten, Boromir, mot kusten vägen ringlar ner:
med måsars skri från havets strand han kommer aldrig mer.

Från Kungaporten nordanvind mot forsen rider sval,
och kyligt klar kring tornet ekar gällt dess hornsignal.
– Vad nytt från norr, du styrkans vind, har du åt mig berett
om Boromir den tappre, som så länge ej jag sett?
– Vid Amon Hen jag hört hans skri när många män han slog:
hans kluvna sköld, hans brutna svärd till vattnet ned de drog,
hans huvud stolt, hans rena drag, hans kropp fick vilans tröst, ..
och Rauros gyllne forsar honom burit på sitt bröst. –
Från Väktartornet, Boromir, man speja skall mot nord
mot Rauros' gyllne fall, tills slut nått himmel, hav och jord. 
Lotta Olsson
I Rohan över myr och mo, där gräset högväxt står,
där vandrar västanvinden fram, och når till alla vrår.
»Vad nytt från väst, o vandrande vind, bär du i denna stund?
Har du sett Boromir den långe, säg, inunder månens rund?«
»Jag såg honom på floder sju, där vida vatten rann;
han sågs på väg i öde land, till dess att han försvann
djupt in i skuggorna i norr. Men aldrig sågs han sen.
Men nordanvinden kan ha hört Denethors son igen.«
»O Boromir! Från murens höjd såg jag mot väster spänt,
men aldrig att du från de öde landen återvänt.«

Från havet sveper sunnanvind, från sten och sandig dyn;
den bär på måsens klagan och den jämrar sig i skyn.
»Med vad nytt från syd, o suckande vind, har kvällen skickat dig?
Var är den ädle Boromir? Hans dröjsmål plågar mig.«
»Spörj icke mig var han är nu – bland alla ben jag sett
på ljusan och på mörkan strand, som solen övergett.
Längs Anduin har många rest mot havet oavvänt.
Låt nordanvinden svara för dem nordanvinden sänt!«
»O Boromir! Från porten viker vägen sydligt av,
men aldrig att du kom med måsens skri från gråa hav.«

Från Kungaporten kommen, över vattenfall och torn,
hörs nordanvinden blåsa klart och tydligt i sitt horn.
»Vad nytt från norr, o mäktiga vind, i denna stund bär du?
Vad nytt om djärve Boromir? Som dröjt så länge nu.«
»Jag hörde rop vid Amon Hen. Han slogs mot fienden.
Hans brustna sköld, hans brutna svärd, bar de till vattnet sen.
Med lyftat huvud, blick så klar, fann kroppen slutligt hamn,
och Rauros, gyllne Raurosfallen, tog honom i famn.«
»O Boromir! Åt norr skall Vakttornet för evigt blicka ut
mot Rauros, gyllne Raurosfallen, fram till tidens slut.« 
Sången om Gondor   (Bok III, kapitel 2: Rohans ryttare)
Song of Gondor   (Book III, chapter 2: The Riders of Rohan)
Det här är sången som Aragorn sjunger när han, under jakten efter orkerna som fångat Munter och Pipping, på avstånd får synd på de Vita bergen i Gondor. Om jag tolkar det hela rätt så skall detta föreställa ett stycke spontanvers av Aragorn. Han brister helt enkelt ut i sång (eller deklamerar ...
J. R. R. Tolkien
Gondor! Gondor, between the Mountains and the Sea!
West Wind blew there; the light upon the Silver Tree
Fell like bright rain in gardens of the Kings of old.
O proud walls! White towers! O wingéd crown and throne of gold!
O Gondor, Gondor! Shall Men behold the Silver Tree,
Or West Wind blow again between the Mountains and the Sea? 
Kamelen
Gondor! Gondor, du rike mellan berg och hav!
Västan blåste, och Silverträdet glänste av
ljus likt klart regn, som föll i forna kungars park.
O vingad krona! O vita torn och mur så stark!
O Gondor, Gondor! Skall Silverträdet ses av män
och Västan blåsa där mellan berg och hav igen? 
Åke Ohlmarks
Gondor, Gondor, mellan hav och vita kammar,
västanvindens hem, där ljus bland silverstammar
fäller skimmerregn i forntidskungars bygd –
murar, torn, din gyllne tron, din kronas skygd!
Gondor, skall människor skåda silverträdens tjäll
eller blott västvind svepa mellan hav och fjäll? 
Lotta Olsson
Gondor, Gondor, mellan berg och hav!
Där blåste västanvinden, där sken silverträdet av
ljus som föll likt regn när gamla tiders kungar fanns.
O ärans murar! Vita torn! O vingprydd kronas glans!
O Gondor, Gondor! Finns det hopp för trädet än?
Skall västanvinden blåsa mellan berg och hav igen? 
Enternas långa lista, version 1   (Bok III, kapitel 4: Trädskägge)
The Long List of the Ents, version 1   (Book III, chapter 4: Treebeard)
Detta är den gamla lärovers om levande varelser som Trädskägge går igenom för att försöka hitta var hobblarna passar in någonstans. Sista raden är Pippings förslag på en ny rad för att råda bot på att hobblarna visar sig saknas. Trädskägge kommer i ett senare kapitel faktiskt att lägga till dem, ...
J. R. R. Tolkien
Learn now the lore of Living Creatures!
First name the four, the free peoples:
Eldest of all, the elf-children;
Dwarf the delver, dark are his houses;
Ent the earthborn, old as mountains;
Man the mortal, master of horses:

Beaver the builder, buck the leaper,
Bear bee-hunter, boar the fighter;
Hound is hungry, hare is fearful...

Eagle in eyrie, ox in pasture,
Hart horn-crowned; hawk is swiftest,
Swan the whitest, serpent coldest...

Pippin's suggestion:

Half-grown hobbits, the hole-dwellers. 
Kamelen
Lyss nu till läran om levande väsen!
Först kommer fyra, de frias släkten:
Allra äldst är alvbarnen;
dvärgen driftig, i dunklet han gräver;
enten urboren, åldrig som bergen;
människan mullvigd, bemästrande hästen:

Bävern byggarn, bocken hopparn,
björnen bijägarn, bångstyrig galten;
hunden är hungrig, haren ängslig ...

Örnen i etern, oxen i hagen,
hjorten hornkrönt; jaktfalken snabbast,
svanen vitast, snoken kallast ...

Pippings förslag:

Halvlånga hobblar, i hålor de vistas. 
Åke Ohlmarks
Lär de levandes leders tal:
först de fyra fria folken –
äldst av alla alvers barn,
dvärgen som dväljs i dunklets hus,
enten urboren, åldrig som bergen,
människan mullvigd, mästrande häst.

Bävern byggarn, bocken hopparn,
björnen bijägarn, blodtandad galt,
hunden hungrarn, haren den rädda –

Örn i etern, oxen på bete,
hjort hjälmhornad, jakthök är snabbast,
svanen vitast, snoken kallast ...

Pippins förslag:

Hober halvlånga, hålgångars folk. 
Lotta Olsson
Lyss nu till läran om levande väsen!
Först de fyra, de fria folken:
äldst av alla är alvers barn,
dvärgen dväljes i dunkel boning,
enten, jordboren, gammal som gråsten,
människan, dödlig, handskas med hästar.

Bävern bygger, bocken hoppar,
björnen brummar, vildsvinet vrenskas,
hunden är hungrig, haren är lättskrämd ...

Örnen i nästet, oxen på vallen,
hjorten är hornprydd, höken är snabbast,
svanen är vitast, ormen är kallast ...

Pippins förslag:

halvvuxna hobbitar, bor i hålor 
Trädskägges sång   (Bok III, kapitel 4: Trädskägge)
Treebeard's Song   (Book III, chapter 4: Treebeard)
Den här sången halvt sjunger, halvt mumlar Trädskägge för Munter och Pipping när han nyss har träffat dem och bär dem genom skogen på väg till sitt enthus. Att översätta den här dikten var en annorlunda utmaning jämfört med alla de tidigare – det finns ju inget versmått! Dikten varken rimmar  ...
J. R. R. Tolkien
In the willow-meads of Tasarinan I walked in the Spring.
Ah! the sight and the smell of the Spring in Nan-tasarion!
And I said that was good.
I wandered in Summer in the elm-woods of Ossiriand.
Ah! the light and the music in the Summer by the Seven Rivers of Ossir!
And I thought that was best.
To the beeches of Neldoreth I came in the Autumn.
Ah! the gold and the red and the sighing of leaves in the Autumn in Taur-na-neldor!
It was more than my desire.
To the pine-trees upon the highland of Dorthonion I climbed in the Winter.
Ah! the wind and the whiteness and the black branches of Winter upon Orod-na-Thôn!
My voice went up and sang in the sky.
And now all those lands lie under the wave.
And I walk in Ambaróna, in Tauremorna, in Aldalómë.
In my own land, in the country of Fangorn,
Where the roots are long,
And the years lie thicker than the leaves
In Tauremornalómë. 
Kamelen
På videängar vandrade jag i Tasarinan om våren.
Å, skönheten och doften av vår i Nan-tasarion!
Och jag sade det var gott.
Jag vandrade om sommaren i almskog i Ossiriand.
Å, ljuset och musiken om sommaren vid Ossirs sju floder!
Och jag tänkte det var bäst.
Till Neldoreths bokar kom jag om hösten.
Å, gyllene och rött och de suckande löven om hösten i Taur-na-neldor!
Det var mer än all min önskan.
Till tallskogen uppe på Dorthonions högland begav jag mig om vintern.
Å, vinden och det vita mot kolsvarta grenar om vintern på Orod-na-Thôn!
Min sång steg upp mot himmelens höjd.
Och nu ligger allt detta land under vågen,
och jag går i Ambaróna, i Tauremorna, i Aldalómë,
i mitt eget land, i mitt rike, mitt Fangorn,
där rötterna går djupt
och åren ligger tätare än löven
i Tauremornalómë. 
Åke Ohlmarks
Om våren i Tasárinan på pilträdsäng jag gick:
flydda vårars rymd och doft i Nan-tasárjon!
Och jag sade: Här är fest!
Om sommarn i Ossiriand i almträdsskog jag gick:
flydda somrars ljus kring Ossirs sju blå strömmar!
Och jag tänkte: Här är bäst!
Om hösten jag till bäckarna i Neldoreth steg ned:
flydda höstars gyllne rött i Taur-na-neldor!
Jag i längtans land var gäst.
Om vintern till Dorthonions hedars tallar klev jag upp:
flydda vintrars storm och snö – Orod-na-Thóna!
Hela dagen sjöng jag mest.
Nu begravna under havet ligger länderna de forna
och jag går i Amraborna, Aldaloma, Tauremorna,
i mitt eget land – i Fangorns breda dike –
med trädens rötter långa utan like,
där åren packats tätare än skogens fallna löv
i Tauremornalomas tysta rike. 
Lotta Olsson
På pilens ängder i Tasarinan gick jag om våren kring.
Å, känslan och doften av vår i Nan-tasarion!
Och jag sa att det var gott.
Jag vandrade om sommaren bland almarna i Ossiriand.
Å, musiken och ljuset om sommaren vid Ossirs sju floder!
Och jag tänkte att det var bäst.
Till Neldoreths bokar kom jag om hösten.
Å, det gyllene röda och de susande löven om hösten i Taur-na-neldor!
Det var mer än jag begärt.
Till tallarna i Dorthonions högland begav jag mig om vintern.
Å, vinden och det vita och vinterns svarta grenar på Orod-na-Thôn!
Min röst steg upp och sjöng i himlens höjd.
Och nu har vågen slukat allt detta land,
och jag vandrar i Ambaróna, i Tauremorna, i Aldalóme,
i mina egna marker, i landet Fangorn,
där rötterna går djupt,
och åren fallit tätare än löven
i Tauremornalóme. 
Enten och entfrun   (Bok III, kapitel 4: Trädskägge)
The Ent and the Ent-wife   (Book III, chapter 4: Treebeard)
Detta är sången (en alvisk sådan, tydligen) som Trädskägge sjunger för Munter och Pipping när han just har berättat historien om entfruarna. I boken är varje fyrradig vers försedd med en "avsändare": först enten, sedan entfrun, sedan enten igen, osv. Sista två raderna sjungs av båda tillsamma ...
J. R. R. Tolkien
When Spring unfolds the beechen leaf, and sap is in the bough;
When light is on the wild-wood stream, and wind is on the brow;
When stride is long, and breath is deep, and keen the mountain-air,
Come back to me! Come back to me, and say my land is fair!

When Spring is come to garth and field, and corn is in the blade;
When blossom like a shining snow is on the orchard laid;
When shower and Sun upon the Earth with fragrance fill the air,
I'll linger here, and will not come, because my land is fair.

When Summer lies upon the world, and in a noon of gold
Beneath the roof of sleeping leaves the dreams of trees unfold;
When woodland halls are green and cool, and wind is in the West,
Come back to me! Come back to me, and say my land is best!

When Summer warms the hanging fruit and burns the berry brown;
When straw is gold, and ear is white, and harvest comes to town;
When honey spills, and apple swells, though wind be in the West,
I'll linger here beneath the Sun, because my land is best!

When Winter comes, the winter wild that hill and wood shall slay;
When trees shall fall and starless night devour the sunless day;
When wind is in the deadly East, then in the bitter rain
I'll look for thee, and call to thee; I'll come to thee again!

When Winter comes, and singing ends; when darkness falls at last;
When broken is the barren bough, and light and labour past;
I'll look for thee, and wait for thee, until we meet again:
Together we will take the road beneath the bitter rain!

Together we will take the road that leads into the West,
And far away will find a land where both our hearts may rest. 
Kamelen
När vårens ljus ger bäcken glans och skogen väcks till liv,
när friska vindar fyller bröst och länger vandringskliv,
när saven stiger i var gren och boken kläs i grönt:
Kom hem igen! Kom hem igen och säg mitt land är skönt!

När våren når till fält och tun och bryter kylans makt,
när fruktträdgården står i blom och kläds i snövit prakt,
när regn och sol väckt markens doft och åkern skimrar grönt,
jag stannar här och kommer ej, för mitt land, det är skönt.

När sommarn famnar världen all i gyllne middagstid
och träden drömmer dagen lång i lövvalvs stilla frid,
när skogens sal står grön och sval och vinden drar från väst:
Kom hem igen! Kom hem igen och säg mitt land är bäst!

När sommarn värmer trädets frukt och bryner bärets skinn,
när hö blir gyllne, axet vitt och skörden bärgas in,
när honung dryper, äpplen tyngs, fast vinden drar från väst,
jag stannar här i solens sken, för mitt land, det är bäst!

När vintern härjar höjd och skog med köldens bistra slag,
när träden dör och stjärnlös natt förintar sollös dag,
när vinden yr från dödens öst, i bistra regnet än,
då längtar jag, då ropar jag, då kommer jag, min vän!

När vintern tystar sång och skratt, när kala grenar knäcks,
när ljus och strävan är förbi och dagern slutligt släcks,
då längtar jag, då väntar jag till dess vi möts, min vän:
tillsammans skall vi vandra bort i bistra regnet än!

Tillsammans skall vi vandra på den väg som bär mot väst
och långt i fjärran nå ett land som båda älskar mest. 
Åke Ohlmarks
När våren väcker bokens löv och sav i grenar står,
när ljus far vildskogsbäcken och när vind på höjden rår,
när steg tas ut, man andas djupt och bergen står i brand,
vänd åter, kom igen till mig! Så fagert är mitt land.

När våren gror i äng och teg med säd som gröna spö,
när fruktträdgården dignar under vita blommors snö,
när luften fylls med dofter rikt av sols och skurars hand,
jag stannar här, jag kommer ej. Så fagert är mitt land.

När sommar rår kring världens vidd i gyllne middagstid,
när trädens drömmar vaknar under sollövsvalvens frid,
när skogens hall står grön och sval och vinden dör i väst,
vänd åter, kom igen till mig, mitt land är likväl bäst!

När sommarn värmer trädets frukt och bryner bärets skinn,
när strå är gyllne, ax är vitt och skörden bärgas in,
när honung spills och äpple rodnar utan vind från väst,
jag stannar under solen kvar: mitt land är likväl bäst!

När vintern gisslar höjd och skog med köldens bittra slag,
när trädet dör och stjärnlös natt gjort slut på sollös dag,
när vinden yr från dödens öst – i regn och snöstorm än
jag söker dig, jag ropar dig: vänd åter till din vän!

När vintern kommer, sången dör och mörkt står jordens hus,
när kala grenar knäcks och slut är möda, fröjd och ljus,
jag söker dig, jag väntar dig, vi ses igen, min vän –
tillsammans skall vi vägen gå i regn och snöstorm än.

Tillsammans skall vi vägen gå mot västerns gyllne bro
ett land att finna, där din själ och min kan finna ro. 
Lotta Olsson
När våren väcker bokens blad och grenen fylls av sav,
när ljuset når till skogsbäcken och vinden viker av,
när steget längs och bröstet hävs och himlen går i blått:
Kom hit igen! Kom hit igen, och säg att här är gott!

När våren nått till tun och fält och säden väntar grön,
när blommor lyser vitt som snö i fruktträdgården skön,
när luften står i blom av doft, som sol och skurar sått,
förblir jag här och kommer ej, ty där jag är, är gott!

När världen klätts i sommarskrud, i guld vid middagstid,
och trädens drömmar avslöjas i sömnig lövsals frid,
när gläntan väntar grön och sval, och vinden drar från väst:
Kom hit igen! Kom hit igen, och säg att här är bäst!

När sommarn värmer trädets frukt och bränner bäret snart,
när säd blir guld och axet vitt och skörden bärgats klart,
när honung flödar, äpplet tyngs och vinden drar från väst,
förblir jag här, i världen vid, ty där jag är, är bäst!

När vintern kommer, vrång och vild, och skövlar skog och vall,
när träden fälls och stjärnfri natt förintar dagen kall,
när östanvinden dödligt slår och regnet plågar mig,
då längtar jag, då trängtar jag, då kommer jag till dig!

När vintern kommer, sången dör och dag till mörker gryr,
när karga grenen brutits av och sol och sysslor flyr,
då längtar jag, då väntar jag, till dess du är hos mig:
tillsammans tar vi vägen genom regnet, svär jag dig!

Tillsammans tar vi vägen som skall leda oss mot väst,
och finner oss en plats långt bort, som båda anser bäst. 
Bregalads sång   (Bok III, kapitel 4: Trädskägge)
Bregalad's Song   (Book III, chapter 4: Treebeard)
Detta är den sång som enten Bregalad, också känd som Kvickbom, sjunger för Munter och Pipping. Den är en veklagan över att träd som han älskat har blivit nedhuggna. För ovanlighets skull har jag som synes lånat väldigt mycket från Olssons version. Jag tycker att hon har gjort den här översätt ...
J. R. R. Tolkien
O Orofarnë, Lassemista, Carnimírië!
O rowan fair, upon your hair how white the blossom lay!
O rowan mine, I saw you shine upon a summer's day,
Your rind so bright, your leaves so light, your voice so cool and soft:
Upon your head how golden-red the crown you bore aloft!
O rowan dead, upon your head your hair is dry and grey;
Your crown is spilled, your voice is stilled for ever and a day.
O Orofarnë, Lassemista, Carnimírië! 
Kamelen
O Orofarnë, Lassemista, Carnimírië!
O rönn så grann, i håret brann en vita blommors krans!
O rönn min vän, nog minns jag än om sommaren din glans:
din bark så nätt, ditt lövverk lätt, din röst så mild och klar,
så gyllenröd den kronas glöd, du på ditt huvud bar!
O rönn, din död har släckt din glöd, ditt hår är grått och torrt;
din kronas glans, den röst som fanns, har evigt klingat bort.
O Orofarnë, Lassemista, Carnimírië! 
Åke Ohlmarks
Ack, Orofarnë, Lassemista, Carnemírië!
Du fagra rönn med håret fullt av vita blommors prakt,
min egen rönn, jag såg din glans i sommarfager trakt:
din bark så mjuk, ditt löv så ljust, din röst så sval och klar
och på ditt huvud gyllenröd din krona stolt du bar.
Du döda rönn, kring hjässan nu ditt hår är torrt och grått,
din krona krossad – och din röst till evig tystnad gått.
Ack, Orofarnë, Lassemista, Carnemírië! 
Lotta Olsson
O Orofarne, Lassemista, Carnimírie!
O rönn, så grann, i håret fann man vita blommors krans!
O rönn, min vän, jag minns dig än, i sommardagens glans:
din bark så nätt, ditt bladverk lätt, din röst så mjuk och klar,
hur gyllne röd din kronas glöd, som du högt lyftad bar!
O rönn, så död, nu i din nöd är håret grått och torrt,
din kronas glans, den röst som fanns, har evigt klingat bort.
O Orofarne, Lassemista, Carnimírie! 
Enternas marschsång   (Bok III, kapitel 4: Trädskägge)
The Ent's Marching Song   (Book III, chapter 4: Treebeard)
Detta är kampsången som enterna stämmer upp under marschen mot Isengård. De första två raderna i sången kommer för sig i boken, med löptext mellan sig och huvuddelen av sången; det är därför jag har blankrader emellan här. Ohlmarks version är som synes uppställd med dubbelt så många radbrytni ...
J. R. R. Tolkien
We come, we come with roll of drum: ta-runda runda runda rom!

We come, we come with horn and drum: ta-rūna rūna rūna rom!

To Isengard! Though Isengard be ringed and barred with doors of stone;
Though Isengard be strong and hard, as cold as stone and bare as bone,
We go, we go, we go to war, to hew the stone and break the door;
For bole and bough are burning now, the furnace roars – we go to war!
To land of gloom with tramp of doom, with roll of drum, we come, we come;
To Isengard with doom we come!
With doom we come, with doom we come! 
Kamelen
Vi går, vi går och trumman slår: ta-runda runda runda romm!

Med horn vi går och trumman slår: ta rūna rūna rūna romm!

Till Isengård! Fast Isengård har ringmur hård och port av sten,
fast Isengård är starkt och svårt och kallt som sten och kalt som ben,
vi drar, vi drar, i krig vi drar; av port och sten blir spillror kvar.
För brunnen skog, för träd som dog, vi kräver svar – i krig vi drar!
Med trummors slag gryr domens dag; dit dunklet rår, vi går, vi går!
Till Isengård med dom vi går!
Med dom vi går, med dom vi går! 
Åke Ohlmarks
Vi kommer, vi kommer med dundrande trummor:
ta-runda runda runda rumm!

Vi kommer, vi kommer med horn och trummor:
ta rūna rūna rūna rumm!

Till Isengård! Om ock Isengård
är bommat och spärrat med dörrar av sten!
Om än Isengård är fast och hård
och kall som sten och kal som ben –
Vi går, vi går, till strids vi går,
att bräcka stenar och järnportsslår. –
För gren och stam de bränt med skam
och lågan slår: i krig vi går!
Till ondskans land med straffande hand,
med dundrande trummor vi kommer, vi kommer:
För Isengård blir domen hård –
vi kommer med dom, trummelumm drum drum! 
Lotta Olsson
Vi går, vi går och trumman slår: ta-runda runda runda rom!

Med horn vi går och trumman slår: ta-rūna rūna rūna rom!

Mot Isengård! Om än ett fort, som stöter bort med mur av sten,
om Isengård gör striden hård, är kallt som sten och hårt som ben,
så går, så går, så går vi nu, i strid och slår all sten itu,
i gren och stam far elden fram, nu är det tid – vi går i strid!
Till skuggors dal vi bringar kval, när trumman slår, vi går, vi går.
Mot Isengård med död i spår!
Med död i spår, vi går, vi går! 
Galadriels budskap   (Bok III, kapitel 5: Den vite ryttaren)
Galadriel's Messages   (Book III, chapter 5: The White Rider)
Det här är budskapen i versform som Galadriel skickade med nye vite Gandalf till Aragorn och Legolas. Versmåttet här är ganska fritt. Varje rad har fyra huvudbetoningar, varav en på sista stavelsen. I övrigt känns det fritt fram att ha en, två eller ingen obetonad före den första betonade, oc ...
J. R. R. Tolkien

To Aragorn:

Where now are the Dúnedain, Elessar, Elessar?
Why do thy kinsfolk wander afar?
Near is the hour when the Lost should come forth,
And the Grey Company ride from the North.
But dark is the path appointed for thee:
The Dead watch the road that leads to the Sea.

To Legolas:

Legolas Greenleaf long under tree
In joy thou hast lived. Beware of the Sea!
If thou hearest the cry of the gull on the shore,
Thy heart shall then rest in the forest no more. 
Kamelen

Till Aragorn:

Säg, var är nu dúnedain, Elessar, Elessar?
Varför går ditt folk än i fjärran kvar?
Tid för de Förlorade att träda fram till slut
och för Grå skaran att från Norden rida ut.
Men dunkel är stigen som ödet gjort till din:
de Döda ser vägen till havet som sin.

Till Legolas:

Legolas Grönblad, i skogarnas land
du länge levt lycklig. Sky havets strand!
Om du en gång vid kusten hör måsarnas skri,
är friden för hjärtat bland träden förbi. 
Åke Ohlmarks

Till Aragorn:

Säg, var är nu Dúnedain, Elessar, Elesár?
Säg mig varför ätten din kring vida vägar drar?
När är tiden då Förlorat åter ses på jord
och de järngrå ryttarna skall bryta upp från nord –
mörk och tung är stigen du dig anvisad får
och döden vaktar vägen som ner mot havet går.

Till Legolas:

Legolas Grönblad, du levat många led
i glädje under trädens löv, gå ej till havet ned,
ty hör du måsen skria vid kusten där du går,
i skogens frid ditt hjärta ej längre vila får. 
Lotta Olsson

Till Aragorn:

Var finns månne dúnedain, Elessar, Elessar?
Har frändernas vandring i fjärran ett svar?
De svunna skall snart träda fram på vår jord,
och den grå skaran rida från nord.
Men mörk ligger stigen som ödet gjort din:
de döda ser vägen till havet som sin.

Till Legolas:

Legolas Grönblad, i lövsalars prakt
har du levat i lång tid. På havet ge akt!
Lyss du på stranden till måsarnas skri
är fröjden för hjärtat i skogen förbi. 
Rohirrims veklagan   (Bok III, kapitel 6: Den gyllene hallens konung)
Lament of the Rohirrim   (Book III, chapter 6: The King of the Golden Hall)
Detta är det rohirriska kväde som Aragorn sjunger för Gandalf, Legolas och Gimli på deras väg mot Edoras. Det här är en av mina absolut största favoriter bland dikterna i ringsagan. Det är ett så gripande vemod i den här tillbakablicken på Eorl den unge och hans tid som aldrig kommer åter, oc ...
J. R. R. Tolkien
Where now the horse and the rider? Where is the horn that was blowing?
Where is the helm and the hauberk, and the bright hair flowing?
Where is the hand on the harpstring, and the red fire glowing?
Where is the spring and the harvest and the tall corn growing?
They have passed like rain on the mountain, like a wind in the meadow;
The days have gone down in the West behind the hills into shadow.
Who shall gather the smoke of the dead wood burning,
Or behold the flowing years from the Sea returning?  
Kamelen
Var är nu hästen och ryttarn? Var är det horn som skallade?
Var är nu hjälm och harnesk och det ljusa hår som svallade?
Var är handen på harpan, de eldar som glödde röda?
Var är våren och hösten och åkerns rika gröda?
De svann som regn över bergen, som en vind genom hagarna;
sänkt sig i skugga i väster bak kullarnas krön har dagarna.
Vem skall fånga röken från den döda vedens bränder,
eller se hur de flydda åren från havet återvänder? 
Åke Ohlmarks
Var är hästen och ryttarn, var är stridslurens skall?
Var är hjälmen och brynjan och det guldblonda hårets svall?
Var är handen på harpans sträng och elden som glödde röd?
Var är våren och skörden och kornåkerns överflöd?
De svann som regn över bergen, som på ängen vindarnas dans:
dagarna stupat i väster bak kullarnas skuggors krans.
Vem skall få skåda röken från döda skogar i brand
eller se de flyende åren vända åter från havets land?  
Lotta Olsson
Var är hästen och ryttaren? Var är hornet som skallade?
Var är hjälmen och brynjan och guldhår som svallade?
Var är handen på harpan, och elden som hettade?
Var är våren och skörden, och säden som mättade?
Förbi, som ett regn över bergen, en vind genom hagarna,
sjunkna i skugga bak bergen i väst ligger dagarna.
Vem tar hand om röken från den döda skogens bränder,
eller skådar när från havet de flydda åren återvänder? 
Gandalfs sång om Lórien   (Bok III, kapitel 6: Den gyllene hallens konung)
Gandalf's Song of Lórien   (Book III, chapter 6: The King of the Golden Hall)
Den här sången sjunger Gandalf när han, Aragorn, Legolas och Gimli först kommer till Edoras, som ett svar till Gríma Ormstunga som just har talat illa om Lórien. Versmåttet är ganska enkelt, varje rad består helt enkelt av fyra jamber (tvåstaviga stigande versfötter). Det svåraste är att rimm ...
J. R. R. Tolkien
In Dwimordene, in Lórien
Seldom have walked the feet of Men,
Few mortal eyes have seen the light
That lies there ever, long and bright.
Galadriel! Galadriel!
Clear is the water of your well;
White is the star in your white hand;
Unmarred, unstained is leaf and land
In Dwimordene, in Lórien
More fair than thoughts of Mortal Men.  
Kamelen
I Dwimordene, i Lórien,
ett evigt ljus där strålar än
som få bland dödliga har sett,
och sällan dödlig fot där trätt.
Galadriel! Galadriel!
Kristallklar är din springbrunn säll
och vit är stjärnan i din hand;
långt fagrare är löv och land
i Dwimordene, i Lórien,
än dödlig tanke anar än. 
Åke Ohlmarks
I Dwimordene, i Lórien
blott sällan såg man spår av män:
ej dödligt öga sett det ljus
som skimrar evigt i dess hus.
Galadriel, Galadriel
i klara källsprångs fagra kväll,
med stjärna vit i snövit hand:
ofläckat skirt är löv och land
i Dwimordene, i Lórien –
långt bortom var dröm av dödens män. 
Lotta Olsson
I Dwimordene, i Lórien,
få människor har vistats än,
få dödliga har skådat där
det klara ljus, som evigt är.
Galadriel! Galadriel!
Din brunn gör den som törstar säll,
stjärnan vit i vit din hand,
orört, ostört träd och land
i Dwimordene, i Lórien,
fagrast bland det fagra än.  
Rohirrims maning till vapen   (Bok III, kapitel 6: Den gyllene hallens konung)
Call-to-Arms of the Rohirrim   (Book III, chapter 6: The King of the Golden Hall)
Det här är kvädet som Théoden utbrister i för att kalla sina rohirrim till vapen, strax efter att Gandalf har väckt honom ur hypnosen Gríma Ormstunga försänkt honom i. Detta är en allittererande vers i typiskt format: fyra betonade stavelser per rad, där första och tredje skall stavrimma med  ...
J. R. R. Tolkien
Arise now, arise, Riders of Théoden!
Dire deeds awake, dark is it eastward.
Let horse be bridled, horn be sounded!
Forth Eorlingas! 
Kamelen
Res er nu, res er, ryttare Théodens!
Ödesdåd stundar, i öster är mörker.
Låt hästar betslas, hornen blåsas!
Fram, eorlingas! 
Åke Ohlmarks
Res er, res er, Théodens ryttare!
Till död! Till dåd – mot dunklet i öst!
Hästarna sadla, i hornet blås!
Fram, fram, Éorlingar! 
Lotta Olsson
Stå upp nu, stå upp, Théodens mannar!
Stora bragder kallar, i öster är mörker.
Betsla nu hästarna, låt hornet ljuda!
Eorlingar, framåt! 
Gandalfs gåta om enterna   (Bok III, kapitel 8: Vägen till Isengård)
Gandalf's Riddle of the Ents   (Book III, chapter 8: The Road to Isengard)
Det här är det gåtrim som Gandalf framsäger på sitt sedvanliga kryptiska vis som svar på Théodens fråga om vilken makt som frambesvärjt de mystiska träd som plötsligt dykt upp vid Helms djup och förintat Sarumans orkarmé. Versmåttet är som synes enkelt och rakt på sak - varje rad består av fy ...
J. R. R. Tolkien
Ere iron was found or tree was hewn,
When young was mountain under moon;
Ere ring was made, or wrought was woe,
It walked the forests long ago. 
Kamelen
Förrn träd blev fällt, förrn järnet fanns,
när berg stod ungt i månens glans,
förrn ring blev gjord och ofärd smidd
den gick i forna skogars vidd.  
Åke Ohlmarks
Förrn järn blev funnet och träd blev fällt,
när berget låg ungt under månens tält,
förrn ringarna smiddes i ondskans sken
det gick genom skogen för längesen. 
Lotta Olsson
Förrn järn var känt, förrn träd blev ved,
när berg stod ungt och ej nötts ned,
förrn kval och ve, förrn någon ring,
gick den i skogen fordom kring. 
Enternas långa lista, version 2   (Bok III, kapitel 10: Sarumans stämma)
The Long List of the Ents, version 2   (Book III, chapter 10: The Voice of Saruman)
Det här är version två av enternas långa lista, som räknar upp de olika folkslag som finns i deras värld. Eller rättare sagt är det ett utdrag ur listan, för vi vet ju sedan tidigare att listan omfattar många fler folk. Här har Trädskägge alltså lagt till hobblarna, som ju saknades i version ett ...
J. R. R. Tolkien
Ents the earthborn, old as mountains,
the wide-walkers, water drinking;
and hungry as hunters, the Hobbit children,
the laughing-folk, the little people 
Kamelen
Enterna urborna, ålder som bergen,
som vandrar vida, vatten dricker;
och helhjärtat hungriga, hobbelbarnen,
det sorglösa släktet, småfolket 
Åke Ohlmarks
Enter urborna, ålder som bergen,
vida vandrande, vatten drickande,
av hunger hetsade hobers barn,
smilgropars smeder, smått folk 
Lotta Olsson
Enten, jordboren, gammal som gråsten,
vandrande vida, drickande vatten;
och hungriga alltid är hobbitbarnen,
den skrattande skaran, småfolket 
En lärovers   (Bok III, kapitel 11: Palantíren)
A Rhyme of Lore   (Book III, chapter 11: The Palantír)
Gandalf reciterar det här rimmet för Pipping på Skuggfaxes rygg, på väg i ilritt från Rohan till Minas Tirith. Det är en gammal minnesramsa som handlar om vad Elendil och hans söner hade med sig när de flydde till Midgård från det sjunkande Númenor. Jag får återigen be om ursäkt. Det här är a ...
J. R. R. Tolkien
Tall ships and tall kings
Three times three,
What brought they from the foundered land
Over the flowing sea?
Seven stars and seven stones
And one white tree. 
Kamelen
Höga kungar och höga skepp
burna på böljan vred,
nio inalles från sjunket land:
säg, vad förde de med?
Stjärnor sju och stenar sju
och ett vitt träd. 
Åke Ohlmarks
Höga skepp och höga kungar
fanns det tre gånger tre.
Vad tog de med sig från sjunket land
över havets våg att oss ge?
Stjärnor tre och de stenar sju
och det vitaste träd man kan se. 
Lotta Olsson
Stora kungar, stora skepp,
tre gånger tre,
över stormigt hav från störtat land,
vad bringade väl de?
Stjärnor sju och stenar sju
och vita trädet, se. 
Éomers sång   (Bok V, kapitel 6: The Battle of the Pelennor Fields)
Éomer's Song   (Book V, chapter 6: The Battle of the Pelennor Fields)
Detta är kvädet som Éomer yttrar i slaget på Pelennors slätt, i ett läge när striden börjar gå emot dem och han dessutom ser en flotta med svarta segel komma uppför floden. Han tror att allt är förlorat, att det enda som återstår är att utkämpa en sista strid, ta så många fiender med sig i grave ...
J. R. R. Tolkien
Out of doubt, out of dark to the day’s rising
I came singing in the sun, sword unsheathing.
To hope’s end I rode and to heart’s breaking:
Now for wrath, now for ruin and a red nightfall! 
Kamelen
Ur missmod, ur mörker till morgonljuset
kom jag sångsäll under solen med svärdet draget.
Till hopps ände red jag, tills hågen brustit:
Till kamp nu, till kval, till kvällningens rodnad! 
Åke Ohlmarks
Ur natten steg jag till ljusets värld
med sång under solen, med draget svärd.
Jag red tills hoppet och hjärtat brast
mot solnedgången och dödens gast. 
Lotta Olsson
Bort från tvivel, bort från mörker, till den nya dagen
kom jag sjungande i sol, med svärdet draget.
Jag red till hoppets slut och hjärtats kval:
mot vrede och förgängelse och en djupröd skymning! 

Antal dikter: 52